Skip to main content

Om samarbete journalist/polis: Vem granskar granskarna?

Blogginlägg   •   Jul 23, 2012 11:36 CEST

Media har en viktig roll när det gäller att kritiskt granska och rapportera om olika händelser i samhället, särskilt när det gäller polisens verksamhet. När nyheterna handlar om brott är källan oftast enskilda poliser som använder sin meddelarfrihet för att lämna hemliga uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess till journalister.

Under senare år har polisen också inrättat tjänster med särskilda presstalespersoner eller hela PR-avdelningar för att försöka få håll på och bättre styra den information som man vill ska lämna polismyndigheten. Det blir däremot mer och mer ovanligt att högre polischefer själva uttalar sig och ger sin bild av polisverksamheten och att journalister pratar med ordföranden i polisstyrelsen, den verkliga makthavaren, förekommer så gott som aldrig.

Detta medför bland annat att journalister många gånger får en ensidig beskrivning av polisverksamheten, vilket i sin tur ställer stora krav på att de själva är väl insatta i polisens arbete och vågar ställa de kritiska följdfrågor som ofta krävs för att komma bakom den vanliga polisretoriken som inte sällan handlar om bristande resurser, för få poliser och för dålig utbildning.

Men hur oberoende kan media vara när man samtidigt är i princip helt beroende av den lokala polisen för att få uppgifter om begångna brott? I sammanhanget kan nämnas att det heller inte blivit enklare för journalister (eller allmänhet) eftersom det nya polisradiosystemet inte går att avlyssna.

Samarbete med polisen väcker frågor om oberoende
I en krönika med rubriken Vi är – independent i Uppsala Nya Tidning (UNT) skriver journalisten Hanna Stjärne om det stora intresset från allmänheten när det gäller frågor om brott. Temat är hur den nya offentligheten, där misstänkta gärningspersoners namn ofta bara är en knapptryckning bort, påverka de journalistiska övervägandena inför namnpublicering.

Enligt Stjärne finns en ständig etisk diskussion om konsekvenserna av en publicering med de pressetiska reglerna som grund. Hon beskriver även hur man på UNT så gott som dagligen besöks av gymnasieelever och då för diskussioner om vad som publiceras i tidningen, 24UNT och på unt.se, kontra andra sajter. Slutsatsen är, enligt Stjärne, att UNTs nyhetsbevakning är oberoende, eller som ungdomarna säger, ”independent”.

Krönikan tar upp ett viktigt område och det är lätt att dela UNT:s ställningstagande beträffande en restriktiv namnpublicering och betydelsen av att vara oberoende. Men hur oberoende kan man vara i en granskning av sina samarbetspartners?

Sedan ett par år driver UNT ett projekt tillsammans med Polismyndigheten i Uppsala län kallat Blåljus. Blåljus beskrivs som 24UNT:s eget Efterlyst. I programmet visas övervakningsbilder, rekonstruktioner av brott och gärningsmannaprofiler från aktuella fall. Tittarna uppmanas att höra av sig med tips och vittnesuppgifter som kan hjälpa polisen att lösa fallet.

Ökad förståelse för polisens vardag
Sådana skildringar kan bidra till en ökad förståelse bland allmänheten för polisens vardag och dessutom faktiskt bidra till att klara upp brott. Men det finns också en annan sida av myntet som handlar om att medias oberoende aldrig får ifrågasättas.

Det brukar framhållas att det finns ett spänt förhållande mellan polis och media. Frågan är emellertid om detta verkligen stämmer. Har inte polisen och media i själva verket alltid levt i symbios, särskilt enskilda journalister och poliser? Kanske kan detta till och med vara ett hinder för en kritisk granskning av polisens verksamhet och därmed en förklaring till svårigheterna att få genomslag för statsmakternas krav på en förändrad polisverksamhet.

Relationen mellan polis och media är alltså på många sätt märklig i vårt land. Å ena sidan är det få områden som är föremål för så mycket medial uppmärksamhet, å andra sidan har den offentliga debatten om polisen helt saknats till helt nyligen.

Ingen debatt trots stora förändringar
Under senare år har polisen varit föremål för stora förändringar. I dagsläget saknar många kommuner till exempel ”egna poliser” och dygnet-runt-öppna polisstationer. Argumenten är att poliser inte ska sitta och ”vakta” polisstationer om nätterna utan i stället röra sig ute och vara synliga. Erfarenheterna visar emellertid att i samma stund som polisstationen stängs kommer poliserna att börja försvinna till centralorten i länet.

Dessutom har polisen fått en kraftig ökning av sina resurser, samtidigt som andra prioriterade områden i samhället som vård, skola och omsorg fått vidkännas kraftiga besparingar. Detta har skett utan någon som helst seriös mediadebatt där man kritiskt granskat hur polisen bedriver sin verksamhet, särskilt på kommunnivå (jämför Malmö, Södertälje m.fl. aktuella exempel).

Det finns en fara med att journalister inte vågar skriva kritiskt om enskilda poliser eller om polisens verksamhet, eftersom man då riskerar att inte längre få några uppgifter. Vi förutsätter emellertid att samarbetet mellan UNT och Uppsalapolisen har föregåtts av noggranna etiska överväganden.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy