Re-trafficking - ett bevis på att adekvat stöd uteblivit

I Sverige lever många människor i tron att flickan Lilja i filmen Lilja 4ever, hade fått all hjälp hon behövde om hon uppmärksammats av svenska myndigheter. Det finns anledning att nyansera denna föreställning. I dag, den 18 oktober, på Anti-Trafficking Day vill vi uppmärksamma hur hjälpinsatserna egentligen fungerar.

I Sverige finns en handfull eldsjälar på myndigheter och organisationer som arbetar året runt med att försöka samordna och sätta in insatser för att akut lösa situationen för personer som utsatts för människohandel. Ofta handlar det om ad hoc lösningar som ibland blir bra och ibland inte. I Sveriges saknas nämligen rutiner och ansvarskedjor, så kallade National Refferal Mechanism, som säkerställer hög kvalitet i arbetet med personer utsatta för människohandel. Detta innebär att det är mycket godtycke och geografiska skillnader när det gäller stödet till denna sårbara grupp. 

Allas ansvar, ingens ansvar
Ett annat problem är ansvarsfrågan. Vilken myndighet har egentligen huvudansvaret för att utsatta för människohandel får hjälp och stöd? Svaret är att ingen har ett utpekat huvudansvar. Därmed finns det inte någon myndighet som har mandat att ställa krav på andra aktörer. Det kommunala självbestämmandet krånglar också till det. Liksom att olika myndigheter har olika sekretess, och att olika departement har olika ansvarsområden. Till detta kommer att civilsamhället saknar organisationer som är särskilt inriktade på människohandel. Samordningen sker därför i Sverige på ad hoc basis. Här uppstår ofta problem då människohandel involverar många olika sorters insatser och nivåer; sociala, medicinska, rättsliga liksom beslut om uppehållstillstånd, för att nämna några.

Här ett konkret exempel på när det fallerar. I Sverige är det inte tillåtet att låsa in ett barn utan beslut av sociala myndigheter om att det är för barnets bästa. Ett sådant beslut tar två veckor. Det har hänt att barn utsatta för människohandel hämtats av en traffickerare (som utger sig för att vara vän/släkting) på de hem de har placerats (för övrigt samma hem som barn med familjeproblem placeras på) och förts bort, utan att sedan återfinnas. Denna lucka på två veckor innan beslut fattas, kan alltså få allvarliga följder och måste rättas till! 

Långvarigt stöd behöver byggas upp
Vi kan också konstatera att Sverige inte fullt ut lever upp till de åtaganden som staten har enligt Europarådets konvention. Det gäller inte bara skydd. Ett nytt EU-direktiv skärper ytterligare kraven på långvariga stödinsatser, även efter att en person sänts tillbaka hem. Hur står det då till i Sverige med möjligheterna att ge en sådan långvarig uppföljning?

Svaret är att det saknas upparbetade rutiner och kontakter med hemländerna för uppföljning. Ofta är det svårt att etablera kontakt med myndigheter i länderna då man är osäker på hur myndigheterna hanterar uppgiften om att en kvinna tvingats sälja sexuella tjänster. Kommer det ligga henne till last? Ofta är det kvinnornas värsta skräck – att det ska bli känt vad hon tvingats till och hennes ”skam” offentlig.

Nu kommer Sverige under en projektperiod att pröva att ta stöd av IOM, International Organization for Migration, som har fältstationer i ett flertal länder världen över och följer upp och för statistik över utsatta för människohandel av alla former. Projektmedel kommer att bekosta denna uppföljning genom IOM av ett par utvalda fall under tre månader. Detta är ett steg i rätt riktning och nödvändigt också för att slippa kritik av GRETA (Group of Experts on trafficking in Human Beings), som kommer att besöka Sverige vid årsskiftet 2012/2013 för att granska hur vi lever upp till Europarådets konvention mot människohandel. 

Rätt till villkorslös reflektionsperiod åsidosätts
Stiftelsen Tryggare Sverige har tidigare, tillsammans med andra NGO:s i hela EU, genomfört en kartläggning av hur medlemsländerna implementerat Europarådets konvention. Resultaten för svenskt vidkommande visar på en hel del brister. En sådan brist, som sedan dess diskuterats på policynivå, är rätten till en reflektionsperiod enligt artikel 13 i Europarådets konvention mot människohandel. Enligt artikel 13 ska alla som misstänks vara utsatta för människohandel villkorslöst erbjudas 30 dagars reflektionsperiod för återhämtning med ordnat boende, vila, samtalsstöd och sysselsättning. Syftet är att ge den utsatta en chans att samla sig efter det trauman man har varit med om och fundera över sin framtid.

Vår granskning visar emellertid att denna reflektionsperiod ofta är villkorad i Sverige. Förutsättningen för att få stanna i landet för återhämtning att förundersökningsledaren anser att den utsattas vittnesmål och berättelse behövs i rättegången som bevis mot gärningspersonen. Sådana villkor ställs inte i andra länder. Där utgår man istället från den utsattas behov av vila och återhämtning. 

Re-trafficking ett misslyckande
Om inte särskilt ömmande omständigheter råder, som att den utsatta är minderårig, eller att personen behövs för en rättegång sänds personen alltså i de flesta fall hem direkt. Vår granskning visar också att det sällan görs en adekvat hot- och riskbedömning av situationen för den utsatta och hennes/hans familj och anhöriga.

När personen sänds hem är det stöd som erbjudits i Sverige borta och sällan erbjuds något stöd i hemlandet. Ett tydligt bevis på att utsatta för människohandel inte får tillräckligt stöd är att samma person ibland återfinns som offer för människohandel i Sverige igen. Sådan så kallad re-trafficking är ett uttryck för att de insatser som satts in inte tillräckligt har tagit hänsyn till de behov av hjälp som personen har.

Därför är det angeläget att i dag den 18 oktober på Anti-Trafficking Day, kräva att alla som misstänks vara utsatta för människohandel – villkorslöst erbjuds möjligheten att få sina grundläggade rättigheter tillgodosedda. Det gäller oavsett om den drabbade tillhör en minoritet och oberoende av vilken form av människohandel som det handlar om. Ett annat krav handlar om att Sverige måste säkerställa att den drabbade får hjälp i sitt hemland, annars är risken stor att personen återkommer.

Att stoppa re-trafficking handlar om att förebygga brott och samtidigt säkerställa att människor som utsatts för inhuman handel och behandlats som varor kan få tillbaka sitt människovärde. Kampen mot människohandel är en kamp för människovärdet, och emot avhumaniseringen av grupper av människor. En kamp som måste föras varje dag.

Ninna Mörner
Stiftelsen Tryggare Sverige