Rikspolischefen, Bagdad Bob och brottsdrabbade kvinnor

I går på FN:s dag för avskaffande av våld mot kvinnor presenterade vi på DN-debatt en granskning av polisens brottsutredningsverksamhet vid anmälningar om våld mot kvinnor. Resultaten visade att endast två av tio anmälningar klaras upp och att det är stora skillnader mellan polismyndigheterna.

Reaktionerna på vår granskning har varit av två slag:

Det handlar i första hand om utsatta kvinnor, representanter för kvinnojourer och enskilda poliser som hört av sig och bekräftat den bild vi förmedlat. Till denna kategori uppfattar vi även att Rikspolischefen Bengt Svenson sällar sig. Svenson medverkade i gårdagens SVT Aktuellt och är kritisk till att polisen inte klarar upp flera anmälningar om kvinnomisshandel. Rakryggad säger han att resultaten är beklagliga och att de polismyndigheter som inte har tillräckligt bra resultat borde rannsaka sig själva. Man sviker yrkesstoltheten, säger han. Han konstaterar också att den kunskap polisen har måste tas tillvara och att man kan göra mera.

Även Håkan Karlsson, som är länspolismästare i Norrbotten, konstaterar att resultaten inte är bra. Karlsson tog därför redan i går initiativ till ett möte med chefsåklagaren och bestämde att tillsätta en grupp för att granska alla ärenden för 2013 för att gemensamt hitta de faktorer som påverkar för att ge ett bättre resultat.

Den andra typen av reaktioner kommer från informationsenheten vid polismyndigheten i Stockholm, som följer sin tradition, och likt Bagdad Bob förnekar att det finns några problem inom detta område. Det har fått till följd att både Anna König Jerlmyr (M), ordföranden i polisstyrelsen, och biträdande länspolismästare Ulf Johansson, riktar kritik mot den statistik vår granskning bygger på. Anledningen är att "de brott som ingår i granskningen inte bara handlar om hustrumisshandel, utan även om annat våld mellan bekanta som inte skett ute på gatan".

Kritiken är till stora delar obefogad. De brott som ingår i granskningen är anmälningar som avser misshandel mot kvinna, inomhus, begångna av en bekant gärningsperson. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) utgörs den övervägande majoriteten av dessa anmälningar av brott som skett i "nära relation". Sedan 2008 finns en särskild kod för att registrera just misshandel mot kvinnor i "nära relationer". Varför använde vi då inte denna kod? Orsaken är en kartläggning från Brå som visar att det är stora kvalitetsproblem förknippade med den nya brottskoden, det gäller framför allt när den infördes år 2008. 

Sammanfattningsvis tycks resultaten från vår granskning dela svensk polis i två läger. De som lyfter fram möjligheterna till att klara upp fler brott, t.ex. genom bättre förstahandsåtgärder, och de som ser problem i form av t.ex. bevissvårigheter och därför försvarar den låga personuppklaringsprocenten.

Efter att ha arbetat med frågor som handlar om våld i nära relationer i drygt 25 år är jag den första att erkänna att det trots tillsynes goda förutsättningar (känd gärningsperson, känd brottsplats, ofta färsk gärning och många gånger goda förutsättningar att säkra bevisning) är ett komplext brott.

Det finns inga genvägar för att klara upp dessa brott. Men samtidigt vet vi vad som måste göras och det handlar om traditionellt bra polis- och åklagararbete. Självklart måste det finnas tillräckliga resurser avsatta för detta ändamål.

/ Magnus Lindgren