Skip to main content

Sarnecki och Fries hamnar fel om polisen

Blogginlägg   •   Aug 14, 2012 16:25 CEST

På gårdagens SvD Brännpunkt (13/8 -12) konstaterar professor Jerzy Sarnecki och f.d. narkotikasamordnaren Björn Fries att det är hög tid att syna den svenska kriminalpolitiken. Ett område med omfattande reformbehov är enligt artikelförfattarna polisen.

Mot bakgrund av de senaste årens rapporter från Riksrevisionen, Statskontoret, Brottsförebyggande rådet m.m. om långa utredningstider, bristande styrning och effektivitet samt låg uppklaringsprocent är det lätt att hålla med om kritiken. Men är medicinen för att komma tillrätta med problemen verkligen en centraliserad polis med högskoleutbildade poliser? 

Grundläggande brister i utredningsarbetet
I en nyligen publicerad rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå 2012:1) har polisens utredningar av hedersrelaterade brott varit föremål för granskning. Förutom resultatet från en genomgång av polisutredningar innehåller rapporten ett antal konkreta rekommendationer för hur polisens arbete kan förbättras.

Förslagen handlar bland annat om att förhöra de närvarande direkt på platsen, att hålla flera förhör med målsäganden, att hålla förhör med de misstänkta, att höra de vittnen som finns samt att dokumentera förhör på video eller ljudband.

Detta är för de flesta poliser grundläggande och självklara utredningsåtgärder, oavsett om det handlar om hedersrelaterade brott eller annan typ av brottslighet. Trots detta menar alltså Brå att dessa utredningsåtgärder inte blir gjorda ens i de högprioriterade utredningarna om hedersrelaterade brott.

Då återkommer vi till frågan om vilken som är rätt medicin för att bota sjukan. Skulle dessa grundläggande utredningsåtgärder genomföras i större utsträckning med en centraliserad polis, där alla poliser fått gå på en högskola och därför skulle bli bättre på att använda sig av så kallade forskningsbaserade polismetoder? Svaret är förstås nej! Polisen vet vad de ska göra, men det blir inte gjort! 

Poliskulturen sätter gränser
Polisens största problem är att kulturen, den s.k. poliskulturen, tillåts vara bestämmande för vad som blir utfört inom polisverksamheten. Detta i förening med den brist på styrning av verksamheten som Justitiedepartementet stått/står för leder ofelbart bort från målet.

Det är också dessa faktorer som kritiseras i den så kallade 22 julikommissionen efter bomben mot regeringskansliet och massmordet på Utøya i Norge. De gör bland annat att tagna beslut aldrig blir genomförda utan dras i långbänk samt att något ansvarsutkrävande aldrig görs utan verksamheten tillåts bara fortsätta precis som i tidigare hjulspår. 

Behov av ansvarsutkrävande
De enskilt viktigaste åtgärderna för att utveckla svensk polis handlar om en tydlig ledning och styrning från den högsta toppen samt uppdelning av verksamheten i flera olika ”resultatenheter” (se vårt tidigare remissvar på polisorganisationsutredningen - http://tryggaresverige.org/remissvar-pa-polisorganisationsutredningens-forslag).

Här finns det stora lärdomar att dra från andra länder, inte minst USA där brottsligheten minskat markant under de senaste 20 åren. I New York har den anmälda brottsligheten minskat med cirka 80 procent sedan 1990-talets början. Staden har färre mord per invånare än år 1961, men nedgången sker på bred front och inkluderar våldtäkter, misshandel, rån, inbrott, bilstölder och brott som begås i skolorna. Enligt federala polisen FBI räknas New York nu som en av USA:s säkraste städer. 

I en nyutkommen bok ”The city that became safe” söker den amerikanska professorn Franklin Zimring förklarningar till brottslighetens nedgång i New York. Det som utmärker New York är, enligt Zimring, polisens förändrade arbete. Alla är inte överens om exakt vilka polisiära metoder som starkast bidragit till effekten, men det står klart att den så kallade Compstat-modellen visat sig ha gett mycket goda resultat. Den går i korthet ut på att en starkare samordning av polisens arbete, med tydlig ansvarsfördelning och press uppifrån på att lägre chefer, och poliserna på gatan, gör sitt jobb. 

Ett återkommande begrepp som många använder sig av i sina försök att förklara den minskade brottsligheten och ökade tryggheten i New York är ”accountability”, det vill säga ansvarsutkrävande på lokal nivå av fattade beslut – jämför även polisprofessor Perssons tankar om Sheriffen i Genesta (http://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/leif-gw-persson-sheriffen-i-gnesta/)

Det är också här framgångsfaktorerna finns i ett svenskt perspektiv!

Magnus Lindgren
Generalsekreterare (fil.dr. & f.d. polis)
Stiftelsen Tryggare Sverige

Kommentarer (1)

    Problemet med t.ex. hedersbrotten är naturligtvis inte bristande kunskap, men det är inte heller bristande vilja på utförarnivå. Det handlar om personalbrist hos de som faktiskt gör jobbet. Patrullen på plats har ett styvt jobb med att både gripa gärningsman och hålla alla relevanta förhör. Sannolikt har de inte ens tillgång till videokamera. Sedan hamnar ärendet hos en utredare som har i princip hur många utredningar som helst liggandes.
    Det finns många poliser idag, men desto färre civilanställda och desto fler poliser i stora staber och ren administrativ tjänst. Fler poliser på gatan skulle lösa de flesta problemen.

    Vad lägger du för betydelse i begreppet "poliskultur"? Jag har svårt att se hur den skulle inverka på utredandet av hedersbrott.

    - Pa_Z - 2012-08-17 14:58 CEST

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy