Lila, violett och zombieordet gredelin

För 500 år sedan användes ordet ”brun” för det vi i dag kallar ”lila”. Och ”röd” användes även för dagens ”rosa”. I en ny avhandling från Stockholms universitet förklarar Susanne Vejdemo hur, varför och hur fort vi byter ut ord i svenskan.

– Gredelin är ett zombieord. Det är utbytt för mer än en generation sen och borde vara dött, men ordet lever kvar i alla fall, skyddat från att försvinna av en enda kulturell företeelse – Elsa Beskows böcker om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, säger Susanne Vejdemo som nyligen disputerat på en avhandling om bland annat ord för färger.

Forskare vet egentligen rätt lite om varför ord byts ut i språk. Det är till och med svårt att definiera vad ”byts ut” innebär, eftersom äldre talare fortsätter att använda ord som yngre har bytt ut och det skönlitterära språket inte använder samma ord som talspråket. I sin avhandling visar Susanne Vejdemo att det finns regler som styr varför vissa koncept får sina ord utbytta flera gånger per århundrade, medan andra behåller samma ord efter tusentals år. Vissa regler är allmängiltiga och gäller för hela ordförrådet: ord som används ofta och har många olika betydelser är skyddade från att bytas ut, medan ord som har många synonymer byts ut fortare. Ord som syftar på mer abstrakta företeelser, exempelvis verb, byts ut lättare än ord som syftar på konkreta ting som substantiv. Det finns också regler för specifika så kallade semantiska domäner som färg:

– Det är inte slumpmässigt att just ord för det vi i dag kallar ”lila” och ”rosa” har bytts ut så många gånger de senaste generationerna, medan ordet ”grön” är samma sedan fornsvenskan. Rosa och lila är avledda färger, och de uppkommer rätt sent i mänskliga språk. Vissa nyanser av ”brun” har ersatts av ”violett”, under ett kort tag i 1900-talets början kallades färgen ”gredelin” och nu ”lila”, berättar Susanne Vejdemo.

Det här är en pågående process. Just nu håller ”cerise” på att utkristalliseras som en mörkare rosa och även färgordet ”turkos” håller på att bli allmängods i svenskan i och med att det blågröna färgområdet särskiljs som en egen oberoende färg. Susanne tror att svensktalare om några generationer kommer att se turkos och rosa som egna färger, och inte alls som underavdelningar av några andra:

– De kommer att tycka att det är befängt att säga att ”turkos är en sorts blågrön” och ”cerise är en sorts rosa” på samma sätt som vi i dag tycker det är jättemärkligt att säga att ”lila är en sorts brun”.

För att kunna fånga upp förändringarna i ordförrådet har Susanne Vejdemo använt ett antal olika undersökningsmetoder i sin forskning. Hon är en av de första i världen att göra färgbenämningsexperiment med talare från olika generationer för att på så sätt kunna få en ögonblicksbild av den ordförändring som pågår just nu. Hon har också undersökt hur floror från de senaste tvåhundra åren ändrat sina färgbeskrivningar av blommor, hur skönlitterära författare ändrat färgordsanvändning och hur ordböcker och lexikon förändrat hur färger beskrivs.

Hela avhandlingen ”Triangulating perspectives on lexical replacement: from predictive statistical models to descriptive color linguistics” finns att läsa här: http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?aq2=[[]]&c=11&af=[]&searchType=LIST_COMING&query=&language=sv&pid=diva2%3A1064750&aq=[[]]&sf=all&aqe=[]&sortOrder=author_sort_asc&onlyFullText=false&noOfRows=50&dswid=-4165

För mer information

Susanne Vejdemo, Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Telefon: 0730-42 09 81, e-post: susanne@vejdemo.se.