Männen kontrollerar vattnet i Östafrikas torrområden

Vattenförvaltningen i Sibou, Kenya och Engaruka, Tanzania är ett privilegium nästan enbart förbehållet män. Strikta patriarkala normer reglerar kontrollen av vattnet och utesluter i praktiken kvinnor från förvaltningen av bevattningssystemen, visar en avhandling i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Kontrollen över vattenanvändningen för produktiva ändamål, i de områden i Östafrika som har studerats, är en manifestation av manlighet. Samma könsobalans har under de senaste decennierna uppstått när män har ökat sitt engagemang i jordbruket genom att odla grödor som säljs. Kvinnorna kan på grund av sin underordnade ställning inte utnyttja denna möjlighet till inkomst­.

– Odlingen av grödor som säljs har snarare ökat arbetsbelastningen för kvinnorna, som redan producerar huvuddelen av livsmedelsgrödorna för hushållskonsumtion. Förutom odling av livsmedelsgrödor måste de nu rensa ogräs och skörda de grödor som deras män säljer, säger Martina Angela Caretta, doktorand vid Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.

Denna klyfta mellan könen inom jordbruket avspeglas även i mäns respektive kvinnors attityder till den ökade klimatvariationen. Kvinnor samodlar flera grödor för att försäkra sig om att säkerställa hushållskonsumtionen, medan män istället sår flera omgångar av grödor som säljs, när regnet så tillåter.

– Trots att de är underordnade män är kvinnornas insatser i praktiken helt avgörande för underhållet av bevattningssystemen och för att, genom samodling, bibehålla den bördighet som möjliggör odling av grödor som säljs, säger Martina Angela Caretta.

Samtidigt visar avhandlingen att de flexibla bevattningssystemen som används i Sibou, Kenya, och Engaruka, Tanzania, gör det möjligt för jordbrukarna att styra vattenflödet och utvidga eller minska den odlade arealen beroende på säsongsnederbörden. Jordbrukarna löser konflikter om vattnet genom ett decentraliserat system för gemensam resursförvaltning. Bevattningsrättigheterna omförhandlas löpande och anpassas till vattentillgången.

– Vatten ses som en gemensam nyttighet och förvaltningen är präglad av en ömsesidig vilja att undvika konflikter. Förvaltningen sker genom delaktighet och delad information om vattenrättigheterna, säger Martina Angela Caretta.

Avhandlingen belyser anpassningsförmågan hos bevattningssystem som förvaltas av småbrukare och som lyckas undvika de konflikter som uppstår genom förändringar i vattenförsörjningen och ökad klimatvariation. Genom att studera anpassningen till socio-ekologiska förändringar och hur konflikter undviks med hjälp av gemensamma förvaltningssystem, ger studien insikter som är viktiga både för planering av nya bevattningssystem och för att rusta upp eller utvidga äldre system.

För ytterligare information

Martina Angela Caretta, doktorand, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, mobil 070 534 2115, e-post martina.angela.caretta@humangeo.su.se