Änglamamma – 1 år och 9 månader

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Det har åter gått en månad utan Helena.

Det har gått ytterligare en månad. Tiden går utan Helena. Livet pågår utan Helena.

Det går att leva utan Helena.

När jag skriver att det går att leva utan henne blir jag nästan rädd. I en första blick på den meningen kan det tolkas som att livet är som vanligt igen. Eller att det inte är nån skillnad mellan när hon fanns och nu när hon inte finns här längre.

Jag menar just vad jag skriver. Det går att leva utan Helena. Det går, det har vi bevisat de senaste 21 månaderna. Men det skulle vara så mycket bättre att leva om också hon var här. Att leva med henne. Med det där leendet som smälte allt, hennes energi och hennes ändlösa citat från TV-serier.

Jag saknar henne hela tiden. Men ibland saknar jag vissa sidor av henne mer.

Just nu saknar jag hennes humor mest. Alla skämt. Alla smeknamn hon gav till folk runt omkring sig. Alla dialekter hon härmade så klockrent.

Ibland kan jag sakna henne i väldigt handfasta vardagssituationer. ”Om Helena varit här nu kunde hon ha lagat maten” Ibland smått absurda tankar som flimrar genom hjärnan ” om Helena levt nu så kunde ju hon ha matat katterna när vi är bortresta”.

Så saknar henne gör jag, i stort och smått, i allt jag gör.

Men det går att leva. Jag har klarat det i 638 dagar nu.

Igår var jag på Febe-dagen i Kista.

Febe bildades i slutet på 80-talet i Kista. 1988 skedde en bussolycka i Norge. I bussen fanns en skolklass med lärare och elever från Kista och de var på skolresa i Norge när olyckan skedde. Efteråt fick man möjlighet att under lång tid samlas i kyrkan för samtal och tröst. Så småningom bildades Febe och det är nu en rikstäckande organisation för föräldrar som mist sina barn i sjukdom, olyckor och suicid..

De anordnar varje år en Febe-dag i Kista där medlemmar från hela landet sluter upp. Det är samtal, föreläsningar, musikgudstjänst och middag.

Det var första gången jag deltog i Febedagen. Jag var med på andra halvan och närvarade i en väldigt fin musikgudstjänst till minne av änglabarn.

Det var vacker sång och musik och varje barns namn lästes upp samtidigt som det tändes ett ljus för var och en.

Det blev väldigt många ljus!!!

Flera av sångerna förknippade jag med Helena på ett eller annat sätt och några av dem spelades också på hennes begravning.

”Himlen är oskyldigt blå” till exempel och psalm 730 Må din väg gå dig till mötes, när jag hör den kommer tårarna varje gång:

”Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla dig i sin hand.”

Hur som helst en väldigt fin stund i kyrkan när man får tillfälle att bara vara i sina minnen en stund och i varm gemenskap med andra som upplevt det ofattbara.