Änglamamma om ett ord på tre bokstäver

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

När jag pratar om att Helena inte finns i livet säger jag ofta att vi förlorat henne. Ibland säger jag just att hon inte finns. Nån gång säger jag litet diffust ”när det hände med Helena” eller litet vanvördigt ”det där med Helena”. Jag kan också uttrycka det som att hon lämnat oss. Om jag ska vara riktigt rättfram säger jag att hon tagit sitt liv.

Det finns dock ett ord jag inte kan förmå mig till att säga om henne. Och det är just det där ordet på tre bokstäver som börjar med D. Det där man är när man inte lever längre. Jag kan bara inte förmå mig att säga att hon är d–.

Följaktligen kan jag inte heller säga att hon d— den där hemska dagen i januari förra året. Jag säger att hon lämnade oss eller nåt liknande.

När någon lämnat jordelivet annonserar man ofta om det i tidningen. Men inte heller här kan jag säga d-ordet före utan jag pratar helt enkelt om Annonsen.

Jag kan bli väldigt sårad om nån annan säger D-ordet om henne. Det låter så hårt på nåt sätt. Jag tycker heller inte att någon annan har rätt att använda det om henne. Jag ska bestämma när det är OK att uttrycka sig så och än är det inte det.

Jag förstår naturligtvis att hon är borta och aldrig kommer tillbaka. Jag försöker heller inte förneka att det är på det viset. I andra sammanhang försöker jag aldrig smita undan sorgen. Tvärtom är jag noga med att inte låta sorgen begränsa mig. Jag försöker leva så mycket som möjligt som tidigare. Jag undviker inte de platser som är mest smärtsamma eller de samtalsämnen som hugger mest i magen.

Jag är inte främmande för uttryck som ”Jag tror jag dööör” i lätt raljerande ton.

Jag kan också säga det om andra personer. Robin Williams är död, Michael Jackson är död, min pappa är död. Helena är …. har vi förlorat.

När det handlar om Helena känns det bara fel.

Och kanske är det precis vad det handlar om: Det känns så fel att hon inte finns här. Hon ska leva här hos oss. Få barn, jobba, studera och bli äldre här hos oss. Inte ständigt vara en sörjd och saknad 21-åring.

Att undvika det där ordet blir som nån sorts protest mot att vi inte fick behålla henne.

Nån dag ska jag säga det men det blir inte idag.