Bristande mångfald i Sverige

Den senaste tidens debatt om representativitet i politiken, principen om allas lika värde och rättigheter och kravet på lika behandling av kvinnor och män är välkommen. I skuggan av diskussionen finns ett underliggande samhällsproblem, nämligen bristen på etnisk mångfald på centrala positioner i det offentliga Sverige och därmed avsaknaden av goda förebilder.

Ett återkommande klagomål från FN:s kommitté mot rasism handlar om just diskriminering av personer med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden. Fram till nyligen hade fem av 25 svenska ministrar utländsk bakgrund, men på statssekreterar- och sakkunnignivå ser det sämre ut. I statliga myndigheter har endast 7,6 procent av cheferna utländsk bakgrund trots att 17 procent av samtliga statligt anställda har utländsk bakgrund. Försvarssektorn, som ansvarar för Sveriges interna och externa säkerhet, utmärker sig med endast 6,2 procent anställda med utländsk bakgrund. Av Sveriges 9,8 miljoner invånare har 22 procent utländsk bakgrund.

Även i kommunerna är underrepresentationen tydlig. I Göteborg och Malmö är andelen invånare med utländsk bakgrund 33 respektive 43 procent medan andelen chefer med utländsk bakgrund är 12 respektive 17 procent. I Stockholms stad är andelen utlandsfödda chefer 12 procent trots att 31 procent av stadens invånare har utländsk bakgrund.

Också vi som verkar i civilsamhället har en hemläxa att göra. Mångfalden av människor på gräsrotsnivå motsvaras sällan på styrelse- eller ledningsnivå i Folkrörelsesverige. Även här sticker säkerhetspolitiken ut. När det offentliga Sverige diskuterar nationellt och internationellt säkerhetsarbete vid Folk och Försvars rikskonferens har försvinnande få av deltagarna bakgrund i andra delar av världen.

Att den etniska mångfalden i Sverige synliggörs och att människor kan fungera som förebilder är avgörande för integrationen. När det offentliga sviker är näringslivet ett föredöme. Många företag arbetar aktivt med mångfaldsplaner både i verksamheten och på ledningsnivå. Draghjälp krävs i form av snabbare validering av utländska betyg och mer effektiv undervisning i svenska för invandrare.

En nyckelfråga är rekryteringen av mellanchefer. När pensionsavgångarna och den internationella konkurrensen ökar måste även personer med utländsk bakgrund kunna göra karriär på den svenska arbetsmarknaden. Positiv särbehandling kan användas för att anställa män med likvärdiga meriter på kvinnodominerade arbetsplatser och vice versa. Möjligheten bör utvidgas till att omfatta också etnisk tillhörighet. Så kan företag och organisationer uppmuntras att anställa personer med utländsk bakgrund, skapa förebilder och samtidigt stärka sin konkurrenskraft.

Regeringen Löfven behöver arbeta aktivt med mångfaldsplaner och sätta upp konkreta mål. Staten bör föregå med gott exempel och använda utnämningsmakten för att öka mångfalden bland chefer i statliga myndigheter som i sin tur kan bidra till ökad medvetenhet om frågorna.

Att politiska partier anstränger sig för att förbättra representativiteten är välkommet. Acceptans för odemokratiska idéer kan däremot leda till att hela grupper stigmatiseras. För att skapa ett vi-samhälle krävs ömsesidig respekt för gemensamma normer och uppslutning kring synen på mänskliga rättigheter. Det gäller inte minst flickors och kvinnors rättigheter och arbetet mot hedersrelaterat våld, könsstympning och barnäktenskap som måste stärkas ytterligare.

Det etablerade Sveriges förmåga att hantera integrationen är avgörande för både säkerhet och sammanhållning. Försvaret för alla människors lika rättigheter och möjligheter är ett led i arbetet för att motverka såväl extremism som diskriminering. Det är också nödvändigt för att synliggöra goda förebilder och bryta glastaket och det strukturella utanförskapet.

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet
Linda Nordin, generalsekreterare i Svenska FN-förbundet