Skip to main content

”Där en enkel blomma vid en grav kan få vara ett tecken på den djupaste kärleken till en människa som gått före”

Blogginlägg   •   Nov 25, 2018 14:25 CET

Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Det händer att jag helt utan ärende går in på en kyrkogård. Öppnar grinden och vandrar runt mellan gravarna. Läser på stenarna om människor som gått före oss. Ser hur olika vi uttrycker oss i olika tider. Stannar vid minneslunden. Möter kanske någon som verkar ledsen. Hör en koltrast som sjunger. Fylls av vemod över skönheten och ändligheten. Att livet är både starkt och skört. Att själva grundvillkoret för att ha fått ett liv är så lika för varje människa. Kyrkogården är en plats för gråt och saknad, där vi får ge uttryck för vår sorg och längtan och där en enkel blomma vid en grav kan få vara ett tecken på den djupaste kärleken till en människa som gått före. Där vi får tänka på döden och det som gör ont. Där vi får tänka på livet i det stora och i det lilla.

Kyrkogården är en plats för hopp om livet. I min egen tro på Gud är den ett tecken på att det finns en omsorg om oss bortom döden. Att våra liv är större än oss själva och att vars och ens liv är oändligt värdefullt. Att det är någon som väntar på oss, oavsett hur vi tror och tänker.

Kyrkogården är till för alla. Det tycker jag är fint. Vi ska alla dö en dag och vi får alla en plats på kyrkogården. Därför är det gott att det får vara en plats för oss mitt i livet. Att du får öppna grinden och gå in och följa grusgångarna, vem du än är. Kanske att koltrasten sjunger för dig när du kommer.

Thomas Wärfman
Kyrkoherde

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.