Svensk Scenkonst kommenterar Statens kulturråds och Riksdagens kulturutskotts respektive uppföljning av kultursamverkansmodellen

Under torsdagen och fredagen kom två rapporter av stor vikt för det framtida statliga kulturpolitiska arbetet: Riksdagens kulturutskotts uppföljning av kultursamverkansmodellen som politisk struktur och Kulturrådets uppföljning av samma modells utfall år 2014. Rapporterna understryker det regionala kulturlivets starka förankring i landet, men också brister i statens politiska roll.

Infrastruktur, prestationer och gemensamt ägande
Statens nationella kulturpolitiska mål är tydliga: alla invånare ska kunna ta del av professionell scenkonst. Oavsett bostadsort. Stat, landsting och kommuner äger gemensamt samhällets scenkonstinstitutioner, vilka förverkligar dessa mål. Från Kiruna i norr till Malmö i söder – de regionala kulturinstitutionerna utgör tillsammans en infrastruktur över hela landet; ett nationellt nät med flera hundra noder som är en förutsättning för ett professionellt kulturliv i Sveriges alla delar.

Kultursamverkansmodellen, som omfattar alla landsting utom Stockholm, är den struktur för regional kulturpolitik som sjösattes av regeringen år 2011, och som årligen följs upp av Statens kulturråd. När förra årets siffror nu sammanställts i myndighetens uppföljning, kan vi bekräfta det vi redan känner till: de totala 1,15 miljarder kronor som staten lagt på regional kulturverksamhet har enbart för den professionella och regionala teaterns, dansens och musikens del genererat 2,1 miljoner besök (Stockholms län exkluderat i bägge siffrorna). Samtidigt bekräftas en annan tendens som blir alltmer smärtsam: statens andel av den regionala kulturfinansieringen har backat med 2,5 procentenheter sedan 2010. Hålet har fått fyllas upp av kommuner och landsting. Det är en illavarslande utveckling som uppmärksammats länge – i synnerhet i år – och som nu börjar få effekt runtom i landet. Kulturutskottets uppföljning förmedlar många konstruktiva synpunkter på modellen, men tyvärr inga om statens finansiering – trots att den gång på gång konstaterar att respondenterna anmärker på detta, och trots att det är denna aspekt av modellen som är den stora frågan i den offentliga diskussionen.

Vilken kulturpolitik vill staten föra?
Finansieringsbalansen mellan stat och landsting följer en enkel men järnhård ekvation: om staten inte skriver upp sina anslag i takt med den ekonomiska utvecklingen, måste landstingen och kommunerna ta över ansvaret. Och om landstingen och kommunerna i sin tur inte har råd att skriva upp anslagen, måste verksamheten bantas.

Kultursamverkansmodellen handlar om regional politik och utvecklingen ser olika ut i landets olika delar, men trenden är tydlig: Sveriges professionella kulturliv hålls levande tack vare landstingens uppräkningar. Sedan kultursamverkansmodellen infördes 2011 har landstingen satsat allt mer pengar på kulturlivet, och det statliga ansvarstagandet har inte hängt med. I år har en smärtgräns i denna utveckling nåtts i exempelvis Västernorrlands, Dalarnas och Kalmar län, med hotande regionala kulturnedskärningar i kölvattnet av landstingens vikande ekonomi. Vi lär få se fler kriser i fler län i framtiden.

Kulturrådet kommenterade situationen i sitt budgetunderlag redan i våras: ”De låga statliga uppräkningarna är en hämmande faktor inom kultursamverkansmodellen. Om inte mer statliga medel skjuts till riskerar [modellen] att försvagas på sikt”. Sveriges kommuner och landsting beskrev samma sak i sin rapport ”Kultur i hela landet”, som kom i september. Men kanske är det inte modellen i sig som försvagas. Kanske är det scenkonstinstitutionerna som tillåts ta stryk, för att den politiska konstruktionen kultursamverkansmodellen över huvud taget ska kunna vara kvar?

För Svensk Scenkonsts del är situationen allvarlig. Vi går nu in i en avtalsrörelse, där det ekonomiska läget med fortsatt låga anslagsuppräkningar gör det svårt för branschen att klara löneökningar i nivå med övriga arbetsmarknaden. I en förberedande enkät inför avtalsrörelsen säger över 80 % av de svarande att de måste möta otillräckliga uppräkningar med bantad verksamhet, till exempel färre anställda. Ovanpå detta ser vi andra, parallella finanseringsproblem – till exempel avskaffandet av schablonavdraget, som med start 2017 kommer att kosta våra medlemmar uppskattningsvis 70 årliga miljoner. Ett annat exempel är osäkerheten kring hur institutionerna får använda de medel som frigjorts i och med det nya pensionsavtal, som vi efter mer än 20 års arbete kunde skriva under i april i år. Att Statens kulturråds styrelse nu också beslutat om att lyfta ut upp till 2% ur modellen för att skapa ett eget reformutrymme minskar ytterligare det generella anslaget, stärker statens inflytande och väcker frågor om hur reformmedlen kommer att fördelas.

Om staten fortsätter på den inslagna banan, är det en bister verklighet vi går till mötes. Då storstadslänen klarar sig ganska bra i kultursamverkansmodellen, medan de mer glesbefolkade länen får det tuffare, riskerar vi i ljuset av årets regionala kriser stora klyftor länen sinsemellan vad gäller kultur- och scenkonstlivet. Sannolikheten att ett barn ska få lära känna levande scenkonst kommer att vara alltmer olika beroende på var och hur i landet det bor. Samma sak kan sägas om professionella kulturskapares möjlighet att kunna försörja sig på sitt yrke. Det är inte en positiv utveckling.

Vad händer nu?
Sedan i somras utreder regeringen en sammanslagning av Sveriges län, en tanke som låg på bordet redan när samverkansmodellen planerades. Man kan fråga sig om statens plan är att dessa större regionala enheter ska axla ansvaret. Trots att Svensk Scenkonst, kulturchefer, politiker, regionala tjänstemän och intresseorganisationer återkommande under året kommenterat den allvarliga situationen, har staten blivit svaret skyldig. Det är avgörande att Svensk Scenkonsts medlemmar får uppmuntrande signaler från regeringen, där de erkänner vikten av fungerande infrastrukturer i hela landet.Därför var det glädjande att statssekreterare Per Olsson Fridh nyligen uttryckte att han och kultur- och demokratiministern tror på modellen, att det aldrig har varit viktigare än nu att den är uppdaterad och aktuell, samt att departementet "kommer att presentera tankemodeller kring ändrade inriktningar eller förändringar i modellen under kommande halvåret". 

Fram till dess tvingas vi utgå från att regionerna även fortsättningsvis får ta mer ansvar. Nästa års statsbudget aviserar inte några höjningar av betydelse och för 2019 flaggas till och med för en statlig sänkning med sex miljoner prisjusterade kronor. Samtidigt som staten fortsätter att tala om en nationell kulturpolitik för alla, förändras förutsättningarna drastiskt och accelererande. Det är uppenbart att vi ännu mer måste lyfta fram och synliggöra det arbete som parallellt med grunduppdraget att producera angelägen scenkonst av hög kvalitet, pågår varje dag hela året i våra scenkonsthus. Ur ett demokratiperspektiv har institutionerna de bästa förutsättningarna att vara en fast och trygg punkt för både publik och kulturskapare, inte minst i oroliga och omvälvande tider. 

För mer information kontakta:
Ulrika Holmgaard, VD Svensk Scenkonst. Tel 070-108 57 57
Simon Junström, utredare/projektledare Svensk Scenkonst tel 070-863 38 92

Läs Kulturrådets uppföljning Kultursamverkansmodellen. Uppföljning 2014

Läs Riksdagens kulturutskotts uppföljning "Är samverkan modellen? En uppföljning och utvärdering av kultursamverkansmodellen"

Texten reviderad 2016-01-05