Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg. Talmanus

Idag, lördag den 29 augusti håller Jimmie Åkesson sitt sommartal i Sölvesborg. Nedan följer ett talmanus. Vänligen observera att det är det talade ordet som gäller. 

Talet börjar 14.00

…

Partivänner, Sverigevänner,

Välkomna hit till fantastiska Sölvesborg.

Tro det eller ej, men det här är faktisk sjätte gången som vi samlas här för sommartal.

Det har alltså gått nästan precis fem år sedan den där fantastiska sensommaren 2010, då jag höll tal här för första gången – och då Sverige så småningom fick ett nytt riksdagsparti.

Och nu vi är tillbaka här – för sjätte gången alltså – större och starkare än någonsin.

Det är inte mer än två månader sedan jag stod på Almedalsscenen i Visby och siade om framtiden.

Jag sa att vi är ett parti som når våra mål – och det verkar de övriga börjat förstå.

Jag sa att vi trodde på att vi skulle komma in i riksdagen – och vi kom in i riksdagen.

Jag sa att vi trodde på att bli tredje största parti – och vi blev tredje största parti.

Jag sa att vi ska bli det största partiet…

…och genast kunde vi höra från alla möjliga håll – otaliga ledarsidor från vänster till höger, nyhetskommentarer, sociala medier och så vidare –

…att den vedervärdige partiledaren från Blekinge blivit styv i korken, rent av drabbats av hybris.

”Högmodet kan bli Jimmie Åkessons fall”, spådde Aftonbladets Lena Mellin i sin kommentar efter talet…

…medan Svenska Dagbladet på ledarplats raljerade över ”Åkessons oändliga hybris”.

Och sen gick det knappt två månader.

25,2 procent – största parti…

Sverigevänner,

Jag är den första att beklaga om mitt tal i Almedalen framstod som högmod eller allmän självförhävelse.

Det var verkligen inte min avsikt.

”Den som är stark måste också vara snäll”, som Bamse sa.

(Eller om det möjligen var Pippi Långstrump. Eller båda – det kan kvitta.)

Jag tror det är bra att försöka förhålla sig lite ödmjuk till sina egna framgångar.

Det är viktigt att vi förstår att våra framgångar mäts i siffror – visst – men bakom de här siffrorna finns människors förtroende.

Hundratusentals – miljoner – människor.

Riktiga människor av kött och blod, som just nu har förtroende för oss – och för den politik vi företräder.

Det måste man ha den största respekt för.

Det finns ingen naturlag som styr detta.

Det är ingen självklarhet att vi ska ha väljarnas förtroende.

Politiken är en förtroendebransch, och förtroende är någonting som man förtjänar.

Och ju mer förtroende man har förtjänat, desto större blir ansvaret.

Samtidigt, Sverigevänner,

Så som man har spottat på oss.

Så som man har hånat oss, skrattat åt oss.

Så som man har förtalat oss, smutskastat oss.

Så som man gjort sitt yttersta för att sänka oss…

Så tycker jag nog att vi kan kosta på oss att vara lite styva i korken.

Nu när vi äntligen får utdelning för allt slit, allt tålamod, alla oförrätter, allt svett, alla tårar.

Sverigevänner,

Var stolta!

Det händer fantastiska saker i Sverige just nu.

Det är såklart många – inte minst proffstyckare, politiska reportrar och analytiker – som just nu frågar sig varför vi går framåt så starkt.

Vi hör den klassiska (bort)förklaringen – ni vet – att vi har hög arbetslöshet, vi har stort utanförskap, vi har oro i omvärlden, människor känner desperation.

(Och så någon referens till 30-talets Tyskland, eller något annat förvirrat.)

Den analysen är fullständigt uppåt väggarna.

Det finns ingenting som talar för att de väljarna som ligger bakom vår ökning på senare år är desperata människor i samhällets allra yttersta marginaler.

Ingenting.

Självklart är det väl så att de allra mest utsatta i ett samhälle – de som drabbas först och värst – är de som också först söker sig till ett nytt alternativ…

…det är ju inget konstigt…

…men var fjärde väljare i Sverige lever inte i samhällets allra yttersta marginaler.

De som söker sig till oss idag är människor från alla delar av samhället…

…unga och gamla, kvinnor och män, fattiga och rika, infödda såväl som nya svenskar.

Och de gör det för att de har tröttnat.

De har tröttnat på vanstyre.

De har tröttnat på maktmissbruk och verklighetsfrånvända maktspelare i samhällets topp.

De har tröttnat på att se det svenska samhället förvandlas…

…förvandlas från ett välmående folkhem till det kaos av våld, splittring och segregation som vi ser idag.

Det är väl klart att när det svenska samhället – någonting som var så bra – raseras så fullständigt på så kort tid, så är det naturligt att väljarna reagerar.

Allt annat vore märkligt.

Det som möjligen förvånar mig är att det trots allt har tagit relativt lång tid.

Men sådan har svensken varit genom historien.

Visst har vi haft våra fejder, vi har sett flera folkliga uppror mot den maktfullkomliga överheten och mot utländskt fogdevälde.

Men det har – precis som nu – tagit sin tid.

Sådan är svensken.

Nu är snöbollen i rullning, Sverigevänner.

Nu har proppen släppt i flaskhalsen.

Svensken reser sig.

Nu räcker det!

Nu har vi fått nog!

Och, visst, man kan ju fortsätta tro på sin förklaring…

…tro att det här handlar om något helt annat än vad det gör…

…men det säger i så fall mest om etablissemangets självbild, om deras självgodhet.

De är de goda, de upplysta, de duktiga, de kloka, de fina.

Enligt dem själva.

De som röstar på SD är desperata, hatiska, obildade bondtölpar – från Skåne.

Jag vet att jag knappast är ensam om det i det här sällskapet…

…men genom åren har jag blivit kallad för så många fula saker att jag har slutat reagera.

Kalla mig bondtölp om ni vill det.

I så fall är jag en förbaskat stolt bondtölp – född i Skåne till och med…

Sverigevänner,

En annan metod, som inte heller är alldeles ovanlig, är att helt enkelt förneka att det går bra för oss.

”Men alltså det där kan inte stämma.”

”Det där mätinstitutet är inte seriöst. De mäter på helt fel sätt.”

Och hade det varit första gången man gjorde så, så hade det varit en sak.

Men många inom etablissemanget har ju levt i den här förnekelsen hela tiden.

Och sen när de står inför fullbordat faktum, så hamnar de i total chock.

Ni skulle ha sett när jag kom till TV-huset på valnatten i höstas.

Jag har aldrig upplevt en mer tryckt, sorgsen stämning ens på de begravningar jag varit på.

Folk satt som paralyserade, helt tysta, närmast apatiska – i chock.

”Hur kan så många rösta på det där partiet? Efter allt jobb vi lagt ner?”

Ja, vad kan det bero på?

Det är säkert så, att i er ankdamm där på Södermalm eller var ni nu har era kretsar…

…så är det oerhört konstigt, udda och kontroversiellt att rösta på SD och att kritisera den heliga mångkulturalismen och massinvandringspolitiken.

Det är ni alldeles för fina för.

Men ute i verkligheten, bland vanligt folk, så kokar det.

Det kokar.

Och om ni inte har noterat det, så har ni gjort ett riktigt dåligt jobb.

Då kanske man borde ha ett annat jobb…

Sverigevänner,

Apropå det här med verklighetsförankring.

Under sommarens nyhetstorka är det ju många som ser sin chans att nå ut genom bruset och berikar debatten med både högt och lågt.

Moderatledaren tog ton för lite drygt en vecka sedan.

Skolbarnen ska få fler sovmorgnar.

Ett synnerligen tungt utspel…

Det här med partiernas namn har fått en del utrymme.

Centerledaren Annie Lööf har grubblat över vad Miljöpartiet ska heta i nästa val…

… och Folkpartiet grubblar över vad de själva ska heta framöver.

Visst – i ärlighetens namn – namndiskussionen har faktiskt funnits i vårt parti också.

Ibland är det påkallat att signalera förnyelse – särskilt i den situation vi befann oss för något tiotal år sedan.

Men väljarna är inte dumma. Inte det minsta.

Väljarna bryr sig om politikens innehåll, och vill att vi politiker ska fokusera på just politikens innehåll.

Därför har vi släppt den diskussionen.

Och är det förresten någon som på allvar tror att våra motståndare skulle sluta beskylla oss för allt från digerdöden till Tjernobylkatastrofen om vi bytte partinamn?

(Det där var en parentes. Vad har vi mer sett under sommaren?)

Sveriges Radio har visst firat 90 år.

Nittio långa, stolta år i frihetens, oberoendets och demokratins tjänst…

Vid Linköpings universitet har det skapats ett nytt centrum för ”feministisk posthumanistisk forskning”.

Precis vad vi behöver mer av för att förbättra den bristande matchningen på arbetsmarknaden…

I våra tre storstäder ska man från och med nästa år sätta tiggande romska kvinnor – i sexkurs.

Nästan 9 miljoner kronor söker man i EU-bidrag för detta.

Deltagarna ska inte bara få fika, hygienartiklar och kondomer.

De ska också ersättas för förlorad arbetsinkomst…

Som sagt, både högt och lågt.

Till de mer angelägna ämnen som diskuterats hör kanske mjölkböndernas situation.

Kommer ni ihåg i vintras, när Ulf Lundell skulle förbjuda radio att spela Öppna landskap om vi fick mer än 20 procent i det utlovade extravalet (som Stefan Löfven sedan ångrade sig om)?

”Då finns inga öppna landskap mer”, hävdade den folkkäre Lundell.

Nu har vi passerat den gränsen i ett antal mätningar, men trots det kan jag inte se några tecken på att vi skulle vara ett hot mot öppna landskap.

Däremot finns reella hot.

Ett sådant är just mjölkböndernas situation.

Varje vecka tvingas minst fem mjölkbönder i Sverige lägga ned sin verksamhet.

Det betyder att 25-30 personer förlorar jobbet.

Varje vecka, och det är givetvis illa i sig.

Men, det betyder också att allt färre betesdjur håller efter vårt kulturlandskap.

Ett levande lantbruk är avgörande för vår biologiska mångfald och för våra öppna landskap.

Regeringen försöker gömma undan frågan, men det duger inte.

Att svenska bönder har en konkurrensnackdel på grund av vår moderna djurskyddslagstiftning, det vet vi.

Svenska bönder måste kompenseras för det – så att vi kan behålla ett gott djurskydd och samtidigt vara konkurrenskraftiga i Europa.

Därför förespråkar vi ett särskilt djurvälfärdsbidrag.

Men det handlar också om skatter, om skatteskillnader.

En svensk bonde betalar ungefär tre kronor mer än en dansk per liter diesel.

Vi vill jämna ut det – att få ner det till dansk nivå…

…och då har vi kommit en bra bit på väg mot ett konkurrenskraftigt svenskt lantbruk!

Som ett svenskt socialkonservativt parti måste vi givetvis stå upp för våra svenska bönder.

De är viktiga traditionsbärare och de vårdar vår natur!

Sverigevänner,

Köp svenskt – inte minst när det gäller mejeriprodukter.

En annan sak som har diskuterats flitigt är bensinskatten och regeringens aviserade höjning.

Att man för bara ett år sedan lovade att inte höja bensinskatten – det verkar man ha förträngt.

Bland mycket annat…

Det får anses anmärkningsvärt att Socialdemokraterna – ett parti som påstår sig stå på de svagas sida – är beredda att göra bilen till en klassfråga.

Miljoner svenskar är beroende av bilen – för att ta sig till jobbet, för att lämna och hämta barnen, för att handla – för att överhuvudtaget kunna få sina liv att fungera.

Det må vara så att man i storstan kan ta bussen eller tunnelbanan till jobbet.

I resten av landet är det inte alltid riktigt så enkelt.

Där behövs bilen!

Vi kommer inte att medverka till någon höjning av bensinskatten.

Vi tänker inte medverka till att människor som lever utanför Stockholms tullar blir straffade.

Tvärtom – Sverigevänner:

Som hela Sveriges parti ska vi se till att hela Sverige får leva!

Sverigevänner,

När det gäller vad vanligt folk i allmänhet har ägnat allra mest energi åt att diskutera den här sommaren…

…inbillar jag mig att det har handlat om vad det är som händer med vårt en gång så trygga land.

Upplopp och kravaller i segregerade förorter – inte bara i Stockholm.

Bilar brinner. Skolor brinner.

Brandkår och ambulans utsätts för stenkastning och vandalisering.

Ambulansfacket tvingas nu kräva ytterligare skyddsutrustning.

Polis får skarpladdade handgranater kastade efter sig.

Oskyldiga människor på shoppingtur mördas brutalt.

Sprängdåd.

Skjutningar – nästan dagligen.

Organiserad brottslighet – gänguppgörelser.

Svenska medborgare – människor som är uppväxta i vårt land – som reser till mellersta östern för att delta i mördandet av oskyldiga människor.

Vi ligger i den absoluta världstoppen när det gäller antalet våldtäkter.

Var femte kvinna i Sverige vill inte gå ut ensam på kvällen.

Utanför varenda butik – från Ystad i söder till Kiruna i norr – sitter hitresta människor och tigger.

I städernas utkanter slår de läger, med allt vad det för med sig.

(Jag läste förresten om det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö som vägrade besöka tiggarnas läger – eftersom det är ”hälsofarligt”…)

Det är det här jag hör människor prata om.

Det är det här jag hör att människor vill att vi politiker också ska prata om – och göra något åt.

Och visst, vi har sett försök från de övriga partierna att möta människors oro.

”Skärp er!” ”Bete er som folk!” ”Uppför er!”

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta det.

Jag hörde en TV-intervju med Stefan Löfven efter hans sommartal för någon vecka sedan, där han sa så här:

"Det är inte ok att i samhället ha organiserad kriminalitet som gör att människor känner otrygghet..."

Väl rutet…

De orden är ganska talande för bristen på förståelse för allvaret.

Det påminner lite om när förre KD-ledaren, Göran Hägglund, i en riksdagsdebatt med mig för ett par år sedan kallade förortskravallerna i Stockholm för ”fasoner”.

Eller kriminologen som kallade gruppvåldtäktsmän för ”busungar”.

Ajabaja! Fy fy! Uppför er nu!

Man verkar leva kvar i ett slags folkhemsromantisk föreställning om Anderssonskans Kalle eller Lönneberga-Emil med sin snickerboa och trägubbarna.

Dunder-Karlsson och Blom – ni vet de där bovarna i berättelserna om Pippi Långstrump som bekämpas av stadens stentuffa insatsstyrka i form av konstaplarna Kling och Klang.

Jag är ledsen att behöva upplysa er, Stefan Löfven och övriga, men det är inte riktigt på den nivån längre.

Även om man från etablissemangshåll gör sitt yttersta för att skönmåla…

…kommer med fullständigt horribla påståenden om ”ökad trygghet”…

…så är verkligheten en helt annan för väldigt många människor i vårt land.

Det är till och med många som frågar sig om det här verkligen är Sverige, många som inte längre känner sig hemma i sitt eget land.

Så ska det inte vara.

Detta ÄR inte Sverige.

Sverige ska vara tryggt, och människorna som bor här ska vara – och känna sig – trygga.

Och så har företrädare för de andra partierna – de vars politik, de vars flathet och naivitet har skapat situationen – mage att mana till sans, mage att anklaga oroliga svenskar för ”onyanserad debatt”.

Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Bush Thor, Jonas Sjöstedt, Åsa Romson, Gustav Fridolin:

Det är ni som står för det onyanserade.

Ni är ni som står för splittring och otrygghet.

Det är ni som ska skärpa er och bete er som folk.

Det är ni som ska öppna ögonen och se hur verkligheten faktiskt ser ut.

Skyll inte ifrån er.

Släpp flosklerna och ta ert ansvar!

Som i tisdags, när vi kunde höra Annie Lööf i sitt sommartal oroa sig för ökad polarisering och spänningar i samhället.

Hon talade om ”partier som spär på människors oro” och klagade över att debatten är onyanserad och hatisk.

Hennes lösning?

Mer invandring…

Det är ju så att man ramlar av stolen.

Så otroligt verklighetsfrämmande.

Och det är bara ett exempel från den senaste tiden.

I takt med att vi fortsätter växa, klagar övriga över att ”SD får sätta agendan” och att ”debatten domineras av SD:s profilfrågor”.

Vem är det egentligen som är onyanserad och hatisk?

Vem är det som spär på människors oro?

Det är ett klassiskt sätt att försöka smita undan ansvar – att skjuta budbäraren.

Men det förändrar ingenting, det förändrar inte det faktum att Sverige har riktigt allvarliga problem.

Man klagar över att debatten handlar så mycket om invandring och tiggeri, men det beror ju bara på att situationen är så extrem.

Att många människor berörs av hur det ser ut, av att det prioriteras så konstigt…

…att det saknas pengar i välfärden, men alltid finns pengar till bidrag och bostäder när det handlar om människor från andra länder.

Det är klart man reagerar – att man tycker att det är alldeles skevt.

Vad menar man att alternativet till den debatten är?

Att fortsätta tiga? Att sätta lås på locket, trots att grytan alldeles uppenbart kokar över?

Pamparna i LO-borgen verkar i alla fall ha klart för sig hur man får tyst på den obekväma debatten:

Löfven och Batra måste göra upp om invandringspolitiken, så det blir i praktiken meningslöst att diskutera den.

Jag är osäker på vad det är de ska göra upp om i praktiken, eftersom de redan verkar vara helt överens om att fortsätta på den inslagna vägen.

Och det gör det än mer obegripligt att Moderaterna har svarat med att bjuda in Socialdemokraterna till debatt om invandringen.

Vad är det de ska debattera?

De tycker ju precis likadant.

Allt är bara ett spel – ett skådespel – ett spel för gallerierna.

Stefan Löfven tvingades i alla fall häromdagen kommentera den kritiska situationen.

Han lovade ”ordning och reda” i asylpolitiken – minsann!

Ordning och reda ska det vara.

Det låter förstås lovande.

Problemet är att ordning och reda på Löfvens språk betyder – absolut inget nytt.

Man ska bygga ännu fler asylboenden…

Man ska ”snabba på processerna för att få in dem som kommer i jobb och utbildning”…

Man ska – såklart – vaska fram ännu mer pengar för att kompensera kommunerna för skenande kostnader.

Är det någon som har hört det här förut?

Jag har varit engagerad i den här frågan i drygt 20 år, och jag vill påstå att det är precis så här det har låtit hela tiden, år efter år, mandatperiod på mandatperiod.

Floskler på floskler – på floskler.

Jag är så skrämmande trött på att höra detta eviga tjat om att "vi måste bli bättre på integration" och "vi behöver sätta invandrarna i jobb".

Javisst, vem tycker inte så, men det betyder ju ingenting.

Det är bara tomma ord.

De kan inte ha förstått någonting.

Sverige splittras.

Sverige slits i sär.

Och det beror inte på att ”vi har varit dåliga på integration”.

Sverige är, tvärtom, väldigt bra på just integration – relativt sett. I MIPEX rankning över 38 länder ligger vi i topp.

Alltså till och med före länder som ofta framhålls som föredömen, som Kanada och Australien.

Så, det beror inte på att vi har varit dåliga på integration.

Vi är inte sämre än andra.

Integration blir helt enkelt inte bättre än så här.

Det beror på att integration i sig är ett omöjligt projekt, särskilt med de invandringsnivåer vi har och har haft under decennier nu.

Det är det som är problemet.

Ska integration fungera, så krävs det att man tar ansvar för invandringspolitiken.

Och det krävs inte minst att det finns en grundläggande vilja hos majoritetsbefolkningen att ”integreras” – att anpassa sig till det nya.

Men man har inte ens frågat oss.

Jag har åtminstone aldrig blivit tillfrågad om jag vill integreras – i något inbillat lyckorike.

Och ärligt talat, Sverigevänner, jag vill inte integreras.

Jag vill leva i Sverige – det land som generationer svenskar före oss har skapat, format och utvecklat.

Det land där generationer svenskar före oss har slitit och släpat.

Offrat sig för frihet och självbestämmande.

För demokrati och mänskliga rättigheter.

För varje medborgares lika rätt.

Det är det Sverige jag vill leva i.

Och jag delar gärna det också med människor från andra länder – människor som kommer hit med ärligt uppsåt och som vill bidra det svenska samhället.

Och som är beredda att anpassa sig – till oss.

Det gör jag gärna.

Men jag är inte det minsta intresserad av att integreras.

Jag vägrar integreras i deras splittrade, segregerade kaossamhälle.

Och – ärligt talat – det verkar de inte själva vara så intresserade av det.

Var bor och verkar merparten av de goda, fina människor som hörs allra mest i debatten?

Ja, knappast är det i de segregerade förorterna kring våra större städer i alla fall…

Värsta sortens hyckleri!

Och apropå hyckleri…

Det har varit ännu en mörk vecka i Europa.

Hundratals människor – flyktingar – har fallit offer för människosmugglarnas cyniska jakt på pengar.

Jag hörde en riktigt hjärtskärande historia på radio häromdagen.

Om en familj köpt plats på en flyktingbåt.

Dottern hade diabetes och bar med sig sitt insulin i en väska.

När de blev inpackade under däck i båten tog man ifrån henne väskan.

Den kunde ju ge plats åt ännu en passagerare – bland hundratals andra.

Flickan hamnade i koma – och dog senare på väg mot Europa.

En oerhört tragisk berättelse – tyvärr en oerhört tragisk händelse bland många.

Världen upplever just nu den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget.

50-60 miljoner människor befinner sig på flykt.

Och vi har alla kunnat läsa och höra om hur hundratals, tusentals människor dör på sin väg mot ett bättre liv i Europa.

Det är förstås lätt att förstå dem som flyr, som försöker ta sig hit trots att det innebär risk för livet.

Det förstår man ju.

Och trots att det faktiskt är en väldigt liten del av världens alla miljoner flyktingar som vill eller kan ta sig till Europa, så är det dessa debatten kretsar kring.

Vem bär ansvaret?

Ja, ytterst är det givetvis de som ställer till krig och elände som bär ansvaret.

Men här i Sverige försöker man skylla över ansvaret på oss – och på andra länder i Europa som för en mer ansvarsfull invandringspolitik.

Det är det jag menar med hyckleri.

För vad är det egentligen som får människor att riskera sina egna och sina barns liv för att komma hit?

Skulle det kunna vara så att exempelvis Sveriges generösa välfärdsystem – med fri vård, skola osv – är en tilldragningsfaktor?

Skulle det kunna vara så att exempelvis Sveriges slentrianmässiga utfärdande av permanenta uppehållstillstånd är en annan?

Jag vågar påstå att det är de övriga partiernas slappa politik som skapar många av dessa tragiska människoöden.

Som skapar död.

Jag vågar påstå, att:

…om vi såg till att stänga de illegala vägarna till Sverige och Europa…

…om vi såg till att klämma åt människosmugglarna…

…om vi såg till att skärpa bidrags- och välfärdssystemen…

…om vi såg till att övergå till tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta…

…om vi såg till att istället rikta hjälpen till närområdet…

…då skulle vi också kunna rädda väldigt många fler människoliv.

Istället ropas på ”fler lagliga vägar in i Europa”.

Det ställs krav på att alla EU-länder måste ta ansvar.

Men världen behöver inte mer av svensk, ineffektiv, missriktad flyktingpolitik.

Världens 50-60 miljoner flyktingar behöver inte mer av svensk, ineffektiv, missriktad flyktingpolitik.

Det världen behöver – det världens flyktingar behöver – är en flyktingpolitik som bygger på att hjälpa så många som möjligt.

En politik som ger så många som möjligt det mest basala:

Tak över huvudet, mat, rent vatten, kläder, filtar, mediciner, vård, skola till barnen.

Jag tror att jag sa det här redan förra året, att om man har tio äpplen och tio hungriga barn…

…så är det mest rättvis och det mest humana att ge varje barn varsitt äpple.

Men svensk flyktingpolitik fungerar inte så.

Svensk flyktingpolitik är som att ge nio äpplen till ett barn, och så får de övriga nio barnen dela på det sista.

Det är inte vettigt – det är inte humant.

Och så kan det inte fortsätta!

Vad de än säger – Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Annie Lööf och alla de andra…

…så kommer vår politik att hjälpa mångdubbelt fler än vad de någonsin gjort eller någonsin kommer att göra.

Det är vi, sverigedemokrater, som står för den humana flyktingpolitiken!

Sverigevänner,

Jag får så ofta höra i debatten att vi ”sparkar på dem som ligger”, att vi skyller alla problem på invandrarna.

Det är inte sant.

Vi skyller överhuvudtaget inga problem på gruppen ”invandrarna”.

Däremot är det uppenbart – och det för allt fler – att invandringspolitiken är fullständigt ansvarslös.

Ett färskt exempel:

Sverige har Europas mest extrema invandringspolitik.

Regeringen avser nu höja skatterna med 60 miljarder.

Sextio miljarder.

Danmark – bara ett par timmar härifrån – har en betydligt mer verklighetsanpassad politik.

Där väljer man nu – förutom det faktum att man har en helt annan nivå på invandringen – att skära ner på bidragen till icke-medborgare.

Man lyckas med det som påstås vara helt omöjligt här i Sverige…

Politik handlar om att prioritera…

Sverigevänner,

Debatten blir inte bättre av att försöka tysta den.

Debatten gynnas inte av att obekväma åsikter och sanningar förtigs.

Det som behövs för att nyansera och snygga till debatten är öppenhet – total öppenhet – utan tabun och skönmålningar.

Låt människor tycka och tala fritt.

Och lyssna på folket!

Sverigevänner,

Vi har krävt det förr, men nu är läget så extremt att vi måste göra det igen!

Det är dags att det hålls en folkomröstning i Sverige om invandringspolitiken!

Sverigevänner,

I höst är det dags för Landsdagarna.

Det är inte första gången vi står inför en ny situation, men den här gången är det ännu mer av allvar än tidigare.

Vid valet för ett år sedan blev vi ett stort parti – men nu ser vi ut att vara ännu större.

Visst, det är långt till valet, men det är uppenbart att vi måste börja planera för att vara beredda att ta verkligt ansvar för landet.

Det handlar – precis som tidigare – om att fortsätta bredda och fördjupa politiken.

Det sker hela tiden – varje dag – i riksdagen, i landstingen och i kommunerna.

Vi har kommit långt – men vi ska ännu längre.

Det handlar om att visa oss förmögna att styra landet.

(Det brukar sägas att vi inte skulle klara det, och visst, vi må vara oerfarna, men ärligt talat… Med tanke på hur det ser ut i regeringskansliet idag…)

Det handlar om att även fortsatt ha en tydlig riktning.

Vi är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.

Det är den röda tråd som präglar all vår politik.

Och det är viktigare än någonsin

Hos ett parti som aspirerar på att styra landet finns inget utrymme för några längre ideologiska utsvävningar.

Röstar man på oss så ska man veta vad man får.

Svårare än så är det inte.

Dessutom är det dags för oss att ta plats också i samhället i övrigt.

Vi är så pass många nu att vi kan påverka också utanför riksdagen.

Det räcker inte med att vinna politiska mandat.

Vi måste också bygga rörelsen, bredda rörelsen, ta plats i samhället.

Stå upp, vara stolta. Påverka.

Vägra acceptera etablissemangets försök att få tyst på oss.

Vägra låta oss nedslås.

Vi ska ta fajten!

Våra motståndare är fortfarande minst lika högljudda, men det är vi som växer och vi kan bita ifrån.

Sverigevänner,

Var fjärde svensk väljare.

Omkring två miljoner människor.

Det är en kraft som ingen kan skoja bort.

Och fler ska det bli!

Man frågar oss om vi nu är en del av etablissemanget?

Är vi det?

Nej, det är vi inte.

Vi är inte del av deras etablissemang.

Vi ska vara etablissemanget.

Vi ska sätta agendan.

Vi ska dominera samhällsdebatten.

Vi ska styra landet.

Och visst – det finns säkert någon kommer säkert att skrika högt om att det jag säger nu är ännu ett uttryck för hybris.

Någon kommer säkert att skratta och le hånfullt.

Då tänker jag på det gamla danska ordspråket:

”Det är en konst att le när det går illa…”

Sverigevänner,

Hoppas ni alla haft en trevlig sommar!

Nu fortsätter vi framåt!