Talmanus: Jimmie Åkessons tal på Landsdagarna 2017

Idag, lördag den 25 november, håller Jimmie Åkesson tal under Landsdagarna i Norrköping.

Observera att det är det talade ordet som gäller.

-----

Sverigevänner! Partivänner!

Som brukligt är vill jag först och främst tacka för förnyat förtroende.

Ni anar inte hur det känns.

Jag har varit engagerad i det här under hela mitt vuxna liv, och det känns helt fantastiskt att ännu en gång få ynnesten att leda Sverige bästa – världens bästa – parti i en valrörelse.

Tack så hemskt mycket!

Nu har jag alltså haft privilegiet att leda vårt parti i tolv och ett halvt år.

Under den här tiden har vi tillsammans tagit oss från politikens mest avlägsna utmarker…

…till att på allvar utmana de båda gamla maktpartierna om att vara störst.

Vi har lyckats föra den för vårt land allra viktigaste ödesfrågan…

…den stora elefanten i rummet som ingen tidigare ville ta notis om, än mindre prata om…

…till att i princip helt dominera den politiska debatten inför valet nästa år.

Vi har gått från att vara en liten utskälld ”gruppering” på den så kallade ”yttersta högerkanten”…

…till att vara ett stort politiskt parti – en verklig folkrörelse – som hela det vänsterliberala etablissemanget måste förhålla sig till.

Jag sa det redan vid Landsdagarna i Lund för två år sedan:

Vi håller på att vinna!

Och frågan är, partivänner, om vi inte redan har vunnit?

För att vinna brukar man behöva vara först.

Vi var först!

För att vinna brukar man behöva göra flest mål.

Vi har gjort flest mål – och de andra har mest gjort en massa självmål.

Sverigevänner,

Oavsett hur opinionsundersökningarna hoppar upp och ner, och oavsett antalet röster på oss i valet nästa år, så är vi vinnare!

Det är redan så – det kan ingen ta ifrån oss!

Det här med opinionsundersökningar är väldigt intressant.

Hur ska man egentligen värdera dem?

I år är det nio olika opinionsinstitut som har fått mätningar publicerade i svensk media.

Vår högsta notering har varit 27,4 procent.

Den lägsta har varit 14,7 procent.

Medelvärdet för oktober i år var 17,9 procent, medan motsvarande medelvärde för ett år sedan var 19,6 procent.

Det hoppar alltid upp och ner – det är vi alla medvetna om – och just nu går det lite neråt.

Är det särskilt konstigt?

Om vi ska vara ärliga: nej.

Vår höst har inte varit den bästa.

Uppmärksamheten kring vårt parti har inte primärt handlat om vår politik, om hur vi vill förbättra samhället…

..om vilken vision vi har för Sverige…

…utan mestadels om helt andra saker.

Inte sällan direkt dåliga saker.

Sådant påverkar givetvis opinionssiffrorna – allt annat vore väldigt märkligt.

Samtidigt behöver man inte vara raketforskare för att förstå vilken roll externa faktorer har spelat för våra opinionssiffror de senaste månaderna.

Moderaterna har fallit som en sten under större delen av året.

De föll så djupt att de till och med tvingades byta partiledare – bara ett år före nästa val.

Och därefter har de återhämtat sig.

Jag tror inte att någon är särskilt förvånad över det.

Det är lite som när ett fotbollslag byter tränare efter en knackig säsongsinledning, och sen vinner de nästa match.

Det är inget som egentligen förvånar.

Men det betyder ju inte att laget egentligen har blivit bättre.

Det är fortfarande samma halta och lytta, snefotade, otränade gäng som ställer upp på plan…

…men som har fått en energikick till följd av en ytlig förändring.

I det långa loppet – över en hel säsong – gör det ingen större skillnad.

Det krävs djupare förändring för det.

Och så är det inom politiken också.

I det långa loppet – fram till valet – är det politikens innehåll…

…sakpolitiken, visionerna – som är avgörande.

Därför skulle åtminstone jag bli förvånad om Moderaternas uppgång håller i sig hela vägen fram till valet.

Det finns inga fundmenta, inget substantiellt bakom Moderaternas återhämtning.

Det handlar om ihålig retorik, med syftet att till varje pris ta tillbaka väljare från både oss och Centerpartiet.

Man gör det, dels genom att mer eller mindre rakt av kopiera våra förslag inom de områden som är viktigast för väljarna…

…invandringspolitiken, kriminalpolitiken…

…dels genom att samtidigt vara direkt avvisande och oerhört – för att inte säga överdrivet – skarpa i sitt förhållningssätt gentemot oss.

Och jag undrar: Ulf Kristersson, vad är du så rädd för?

Nu har vi vid inte mindre än två tillfällen den senaste månaden beretts möjlighet att mötas och diskutera viktiga frågor om invandring och trygghet i direktsänd, nationell TV…

…men du har tackat nej.

Du har konsekvent tackat nej.

Varför har du tackat nej?

Vad är det du har att dölja?

Sverigevänner, partivänner, jag försöker en gång till:

Ulf Kristersson, jag blir inte klok på vad det är du och Moderaterna vill.

Du säger att ni har förstått vad som tidigare har gått fel, att ni nu har gjort upp med er tidigare, verklighetsfrånvända invandringspolitik…

…den politik som har legat till grund för så många av de allvarliga problem vi står inför idag.

Samtidigt vill du bilda regering med Annie Lööf och Centerpartiet, som tävlar med Miljöpartiet om att ha de mest tokiga förslagen på migrationsområdet.

Samtidigt vill ni i praktiken återgå till de invandringsnivåer som gällde under Fredriks Reinfeldts tid.

Samtidigt vill ni även fortsättningsvis ge illegala invandrare i Sverige tillgång till våra välfärdssystem.

Jag får inte ihop det – det går inte ihop.

Tror du, Ulf Kristersson, att Sveriges problem med segregation och splittring uppstod hösten 2015?

Tror du, Ulf Kristersson, att om vi bara återgår till hur det såg ut före den allra mest extrema flyktingströmmen för två år sedan, så blir allt frid och fröjd.

I så fall är min uppmaning till dig, Ulf Kristersson: Kom ner på jorden!

Lyssna på människor som lever i den riktiga verkligheten.

Ta dig en ordentlig titt på hur vårt samhälle har utvecklats de senaste decennierna.

Sen vill jag att du ser dina egna barn i ögonen och säger till dem:

”Det här samhället har pappa varit med om att skapa och jag är otroligt glad och stolt över att en dag få lämna över det till er, kära barn.”

Kan du göra det, Ulf Kristersson, så respekterar jag dig för det.

Då respekterar jag dig för det.

Men, när min son – om några år – har blivit lite äldre och börjar ställa frågor till mig…

…frågor om varför samhället ser ut som det gör…

…om det var likadant när jag växte upp…

…om jag också hade en barndom som präglades av gängkriminalitet och våld…

…våldtäkter och andra sexualbrott…

…segregation, utanförskap, religiös extremism, parallella samhällsstrukturer och så vidare.

Då ska jag visa en bild på dig, Ulf Kristersson, och på Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Annie Lööf, Gustav Fridolin och allt vad ni heter och säga:

Kära barn, jag försökte stoppa allt det där.

Jag gjorde allt jag kunde.

Men de här gubbarna och gummorna, de tyckte att din pappa var dum.

De kallade mig och mina kompisar för en massa fula saker, vi fick inte vara med och bestämma.

Jag är verkligen ledsen för att jag inte kunde göra mer…

Sverigevänner,

I grunden är det ju det här allt handlar om.

Det är vår drivkraft, vår livsluft,

…att vi med gott samvete ska kunna se kommande generationer i ögonen när vi lämnar över vårt land till dem.

Jag vet att jag kommer att kunna göra det.

Vi kommer att kunna göra det.

Vi har inget att skämmas för.

Vi har sett de här problemen, och vi har bekämpat dem.

Vi har gjort vad vi har kunnat – och vi kommer att fortsätta göra vad vi kan ända in i kaklet.

Tror ni att det vänsterliberala etablissemanget känner likadant?

Jag är tveksam.

De tror säkert att de gör gott – de vill säkert gott.

Men de måste ju också se resultatet av sin politik, resultatet av sina prioriteringar.

De kan ju inte vara nöjda med detta – stolta över detta!

Det går ju bara inte.

Fast för dem handlar det ytterst om makt.

Om makt och maktpositioner.

De kan uppenbarligen säga och göra i princip vadsomhelst för att få behålla makten.

Och Ulf Kristersson och Moderaterna är väl just nu det kanske tydligaste exemplet på det.

Vad de var övertygade om igår har ingen betydelse idag, om det står i vägen för makten.

Som när regeringen signalerade att man var beredd att se över möjligheten att införa tiggeriförbud…

…och Tomas Tobé – då partisekreterare i Moderaterna – brast ut i ett ”äntligen vill Socialdemokraterna ta tag i tiggerifrågan, det har vi efterfrågat länge…”

Sanningen är ju den att tiggeriet var något som bredde ut sig under den borgerliga regeringen, och de lyfte inte ett finger för att göra något det.

Men de är helt skamlösa.

Och det är där vi måste syna dem!

Det är där vi måste syna deras ihåliga retorik, sätta press, vara en blåslampa i baken på dem, så att de inte klarar sig undan med att bara prata.

Vi måste tvinga dem till att också göra verkstad av allt prat!

Just nu tycks Moderaternas analys vara att vi efter valet kommer att ge dem stöd oavsett hur de förhåller sig till oss och oavsett vilken politik de ska föra.

Detta eftersom de alltid kommer att vara bättre än Socialdemokraterna, det vill säga: vi kommer aldrig att stödja en S-regering.

Och det kan ju spontant låta som en klok analys.

(Vem vill ha ytterligare fyra år med Stefan Löfven, liksom..?)

Men, samtidigt, jag känner – åtminstone för egen del – att jag har betydligt mer gemensamt med Stefan Löfven än en nyliberal Annie Lööf.

När det handlar om invandrings- och integrationspolitiken.

När det gäller vissa grundläggande idéer om hur samhället ska hållas ihop.

När det – inte minst – gäller frågan om vilket samhälle vi ska ha i framtiden.

Visionen.

Så jag vill ändå höja ett varningens finger åt Ulf Kristersson.

Känn dig inte allt för säker.

Det skulle kunna bli så att du – i din iver att regera med de strikt liberala partierna – driver oss i en helt annan riktning.

Hur ska vi kunna ge stöd åt en regering där Centerpartiet – som pratar om 30 miljoner nya invandrare – får inflytande över migrationspolitiken?

Hur ska vi kunna ge stöd åt en regering där Liberalerna – som vill omvandla EU till en federalistisk monsterstat – får inflytande över Europapolitiken?

I synnerhet om en sådan regering vägrar prata med oss, rent av behandlar oss som något katten släpat in.

Sanningen är ju den att vi primärt är lojala med våra väljare.

Vår uppgift är att företräda våra väljare, att arbeta för att så mycket som möjligt av den politik de har röstat för också genomförs.

Vi har ingen lojalitet gentemot några andra partier.

Självklart – om vi sätter oss och pratar och om vi når en överenskommelse om något – då är vi också lojala mot den överenskommelsen.

Det är en hederssak – det handlar om långsiktigt förtroende.

Men om man konsekvent vägrar oss inflytande och låtsas som att vi inte finns – då är det vår plikt gentemot våra väljare att försöka avsätta styret.

Tänk vad mycket lättare allt skulle vara om vi bara kunde prata med varandra…

…

Pragmatism…

…

Sverigevänner, partivänner!

När jag tillfrågas om vilken fråga som blir den viktigaste inför nästa års val, brukar jag prata om sammanhållningen.

Hur håller vi ihop det här landet?

Hur återskapar vi viktiga, fundamentala värden som hemkänsla, samhörighet, tillit…

…trygghet, gemenskap, framtidstro i ett land som i decennier har utsatts för vänsterliberalernas splittringspolitik?

Det där är ju inte en isolerad fråga, utan det är ett ämne som inrymmer i stort sett allt.

Det handlar om migrationspolitiken – att vi behöver ett stopp – att vi till och med behöver vända trenden till ett återvandringsnetto.

Förre inrikesministern, Anders Ygeman, talade om att 80 000 asylanter kan behöva återvända.

Det är där vi ska lägga resurser framöver, istället för att öka asyl- och anhöriginvandringen ytterligare.

Inte lägga ännu mer pengar på bidrag och bostäder till asylanter – företrädesvis män.

Människor som inte har anledning att vara i Sverige, ska återvända – inte fortsätta leva här, försörjda av svenska skattemedel.

För oss är det en självklarhet.

Det handlar om kriminalpolitiken – om tryggheten – om att gängkriminalitet, våldtäkter och annan grov brottslighet måste bekämpas med kraft…

…så att vi kan återställa lag, ordning och trygghet.

Det handlar om jobben – om hur vi ska lyckas sluta Europas största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda.

Om hur vi kommer ur den gamla, icke fungerande integrationspolitiken med subventionerade låtsasjobb, vars främsta – möjligen enda – syfte är att snygga till statistiken.

Det där fungerar inte. Det har aldrig fungerat, och det kommer aldrig att fungera…

…oavsett hur många gånger man byter namn på samma gamla reformer.

Vi ska ha riktiga jobb!

Riktiga jobb som på riktigt behövs – och som på riktigt skapar tillväxt.

Det måste vara den självklara utgångspunkten för jobbpolitiken!

Det handlar såklart om välfärden.

Om en skola – kunskapsskola – som både nu och långsiktigt försörjer arbetsmarknaden med den kompetens som behövs.

Det handlar om omsorgen – om äldres rätt till en värdig ålderdom – rätt till en meningsfull och aktiv ålderdom – rätt till en inkomst som man kan överleva på.

Det handlar om funktionsnedsattas behov av – och rätt till – assistans för att så långt det är möjligt erbjudas en tillgänglig och fullvärdig tillvaro.

Ett värdigt liv, helt enkelt.

Allt det här – och allt annat som är kopplat till det gemensamma, till samhällskontraktet, måste fungera för att vi ska kunna återskapa ett sammanhållet Sverige.

Det offentliga måste klara sina åtaganden, annars går samhället sönder.

När systemen vacklar, faller sönder, så faller också hela samhället.

Grunden för samhället eroderar.

Och dit är vi på väg – och vi är väldigt nära.

Sverigevänner, Partivänner,

Det finns ett område inom välfärden där situationen är särskilt akut.

Det gäller om hälso- och sjukvården, som blir särskilt viktig eftersom den så tydligt handlar om människors liv och hälsa.

Sverige har idag Europas längsta vårdköer.

Förtroendet för svensk sjukvård är rekordlågt.

Det grundar sig främst i att tillgängligheten under många år har varit i en nedåtgående spiral…

…där vårdköerna har tillåtits växa år för år utan att ansvariga politiker har haft någon plan för – eller svar på – hur man ska vända den katastrofala utvecklingen.

Var tredje patient i operationskön har väntat längre än vårdgarantins nittio dagar.

Ansvariga läkare, vårdpersonal och patienter har länge larmat om att situationen är ohållbar och man har krävt åtgärder på nationell nivå.

Men man har inte fått gehör.

Inte ens när cancersjuka barn inte får den vård de behöver för att överleva, har man med tillräcklig kraft agerat.

Vi är i ett läge där det är brist på utbildad vårdpersonal, brist på vårdplatser och livsviktiga operationer och behandlingar ställts in.

Bara på Karolinska sjukhuset i Stockholm var det i somras 20 patienter som fastnade i vårdköerna och opererades för sent.

Samtliga operationer gällde allvarlig cancer i bukspottkörteln, levern, matstrupen och matsäcken.

Sverigevänner, Partivänner,

Det hade inte behövt vara så här.

Våra nordiska grannländer har klarat av att minska vårdköerna och öka tillgängligheten inom sjukvården – och det måste vi också kunna göra.

Det kommer att krävas ökade resurser till sjukvården, men framför allt krävs ett fokuserat och strategiskt arbete för att korta vårdköerna.

Och det här ska inte behöva vara en politisk stridsfråga.

Det handlar om liv och död.

Om liv och död – om riktiga människor av kött och blod!

Sverigevänner,

Här krävs nationell samling!

En nationell samling – över partigränserna – för att finna en skarp strategi för att knäcka vårdköerna.

För att rädda människors liv.

Som ett första steg kommer jag att bjuda in samtliga partiledare och partiernas talespersoner i sjukvårdsfrågor till samtal om det akuta läget.

All politik handlar om prioriteringar, och här gäller det en prioritering som helt enkelt måste göras.

Hälso- och sjukvården är ju primärt en angelägenhet för landsting och regioner…

…men vi kan på nationell nivå – genom skärpt lagstiftning och genom att skjuta till nödvändiga resurser – få till de åtgärder som krävs.

Vi vill dessutom att regeringen snarast tillsätter en nationell samverkanskommission för sjukvården…

…en kommission med representanter från internationell expertis, vårdprofessionen, patientorganisationerna, landstingen och regionerna, fackförbund och samtliga riksdagspartier.

Sverigevänner,

Läget är nu så allvarligt att all politisk prestige måste läggas åt sidan och allt fokus måste läggas på att vända den negativa utvecklingen.

Vi måste vända på varje sten och ta hjälp av alla tillgängliga resurser…

…både i Sverige och utomlands – för att minska patienters lidande och för att rädda liv.

Allt annat vore djupt oetiskt och helt oacceptabelt i ett välfärdsland som Sverige.

Sverige ska åter igen ha världens bästa sjukvård…

…men vägen dit är lång, och först måste vi lösa den akuta krisen!

Där ska vi gå i främsta ledet!

Sverigevänner,

Jag inledde ju det här talet med att utnämna oss till vinnare.

Igår var det den 24 februari – dagen då regeringen för två år sedan lade fram förslag om en mer restriktiv migrationspolitik. för att ”skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”.

Det var en av de där dagarna där faktiskt vi vann.

På våren samma år – alltså 2015 – intervjuades Stefan Löfven i Sydsvenskan.

Då fick han frågan: Finns det något tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot?

Stefan Löfven svarade:

”Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare.”

Några månader senare, i september, stod han på Medborgarplatsen i Stockholm och talade vid en flyktingmanifestation:

”Sveriges mottagning av flyktingar, är hela Sveriges ansvar. Därför ska alla kommuner ta emot flyktingar – ingen ska kunna smita undan.

/…/

Och vi ska fortsätta vara ett land, som bär solidariteten som vår största stolthet. Jag är glad att det här idag finns företrädare och ledare för partier från båda de så kallade blocken, att ungdomsförbunden gått samman.

Idag är inte tid att peka finger. Idag är tid att hitta gemensamma lösningar.

Det är det Sverige jag leder.
Det är det Sverige jag älskar.

Det är ett Sverige att vara stolt över.”

Men några veckor senare stod han alltså där på presskonferensen i Rosenbad, och berättade – i klartext – att han hade gjort en grav missbedömning.

Det fanns visst en gräns.

Det gick inte längre.

Vi klarade det inte.

Och Åsa Romson stod bredvid och grät…

Sverigevänner,

Vi är vinnare!

288 dagar kvar…

SD2018!