Död ved och blommande vägkanter viktiga för bin och steklar i ungskog

Ungskogar är viktiga livsmiljöer för bin, humlor och en mängd rovlevande steklar. För att gynna dessa solälskande insekter är det viktigt att spara död ved och att skapa ny död ved när skogen avverkas, men också att sköta vägkanterna på skogsbilvägar för att få mer blommor. Det visar Per Westerfelt från SLU och Skogforsk i sin avhandling.

I Sverige är ungskogar en mycket vanlig naturtyp – det finns ca 300 000 hektar skog där beståndsåldern är 15 år eller yngre. Dessa marker sågs tidigare som "skräpbiotoper" där bara de vanligaste och tåligaste organismerna klarade sig, men med den naturhänsyn som tas vid avverkningar sedan några årtionden är förutsättningarna ofta annorlunda idag. En vanlig form av hänsyn är att lämna kvar höga stubbar (2–3 m).

Per Westerfelt har i sitt doktorsarbete undersökt hur bin, humlor och andra gaddsteklar nyttjar dessa skogar. Till skillnad från de flesta andra insekter föds och utvecklas deras avkomma i skyddade bon och förses med mat. Bin och humlor samlar pollen och nektar, och i skogen är de viktiga för produktionen av t.ex. blåbär, lingon och hallon. Andra steklar, såsom getingar, samlar insekter och spindlar.

Högstubbar är värdefulla som boplatser
Per Westerfelt detaljstuderade ca 5 800 hål i död ved, för att bestämma vem som gjort dem och om de användes som bo av bin eller andra gaddsteklar. Mindre än 2 procent av hålen utnyttjades som boplats, vilket är ett tecken på att stekelhonorna är kräsna.

Kvarlämnade högstubbar och döda träd visade sig användas mycket oftare som boplats än stubbar och toppar och grenar på marken. I solbelysta högstubbar fanns många fler arter och individer av vedlevande gaddsteklar än i högstubbar som stod mer skuggigt.

För många arter av bin och steklar är skalbaggsgångar i högstubbar naturliga platser för äggläggning och larvutveckling. När Per Westerfelt undersökte detta närmare fann han att ju fler arter av hålgörande skalbaggar som hade koloniserat en högstubbe, desto fler arter fanns det också av vedlevande gaddsteklar. Olika arter av bin och steklar föredrog hål från olika vedborrande insekter, beroende på hur stora de var.

En gaddstekelart som föredrar att göra egna bohål i död ved utnyttjade framförallt högstubbar som var "lagom" angripna av vitrötesvamp, och därmed varken för hårda eller för nedbrutna. Vilka arter av skalbaggar och svampar som koloniserar en högstubbe tycks till stor del bero på vilket trädslag det handlar om.

Vägrenar viktiga för bin och kantzoner för humlor
Hur många vedlevande bin som fanns i en viss ungskog berodde inte bara på tillgången på lämpliga bohål, utan också på blomrikedomen. Floran längs vägrenarna på solbelysta skogsbilvägar i anslutning till ungskogar verkar ha betydelse för bin i skogslandskapet. Per Westerfelt konstaterade också att humlor var vanligare längs kanter mot äldre skog jämfört med mittpartier i ungskogsbestånd. Förklaringen är förmodligen att humlor föredrar att anlägga sina boplatser intill kantzoner.

----------------------------------------------------------------------------

Biolog Per Westerfelt, institutionen för ekologi, försvarade sin doktorsavhandling Bees and wasps (Aculeata) in young boreal forests den 11 december 2015 vid SLU i Uppsala. Opponent var professor Tone Birkemoe, Norges miljø- og biovitenskapelige universitet.

Mer information
Per Westerfelt
Institutionen för ekologi
Sveriges lantbruksuniversitet
018-18 85 32, per.westerfelt@slu.se

Länk till avhandlingen (pdf)
http://pub.epsilon.slu.se/12838/

Pressbilder (Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om disputationen. Fotograf ska anges.)

Megachile lapponica är ett tapetserarbi och heter rallarbi på svenska. Foto: Sven Tegelmo, Skogforsk

Trypoxylon figulus – en spindeljagande rovstekel som saknar svenskt namn. Foto: Sven Tegelmo, Skogforsk

Båda arterna är vanliga i ungskogar i Sverige och nyttjar gångar i död ved som boplatser.

Per Westerfelt undersöker en björkhögstubbe. Foto: Line Djupström