Forskarupprop för världens ålar

Efter årtionden av kraftigt minskande ålbestånd jorden runt syns tecken på att en återhämtning kan vara möjlig. Men det är hög tid att de olika arterna får ett tillräckligt skydd i hela sina utbredningsområden, och det är hög tid för nationsövergripande förvaltningsplaner. Så skriver nära 70 ledande ålforskare i en gemensam deklaration i tidskriften Fisheries.

Artikeln kom till efter tidernas största ålsymposium, som ägde rum i Quebec i augusti 2014. Bland undertecknarna finns Willem Dekker och Håkan Wickström från Sveriges lantbruksuniversitet. Artikeln är en uppföljning av ett liknande upprop efter ett symposium 2003, då tongångarna var betydligt dystrare. Nu reflekterar forskarna över vad som har uppnåtts sedan 2003 och vad som återstår att göra.

På alla kontinenter finns människor som fortfarande minns en tid då det fanns ål i nästan varje sjö och vattendrag, och det ordnades gillen då ålen gick till. Idag är fångsterna på många håll en bråkdel av vad de var tidigare, liksom mängden ålyngel som vandrar in mot kuster och upp i vattendrag. I Europa har yngelrekryteringen minskat med mer än 90 procent sedan 1980, i Japan är minskningen omkring 80 procent sedan 1970 och i delar av den amerikanska ålens utbredningsområde har yngelinvandringen nästan upphört. När det gäller andra ålarter i Nya Zeeland och tropikerna är kunskaperna sämre.

– Orsaken till tillbakagången är oklar, vilket delvis hänger ihop med ålarnas långa vandringar, säger Willem Dekker, som även var en av initiativtagarna till deklarationen från 2003. Det finns mycket som kan påverka ålarna under uppväxtfasen och på deras väg genom havet, men även om vi inte till fullo känner orsakerna så måste vi ändå handla nu.

Ålfrågan fick stor uppmärksamhet 2003, vilket ledde till ett uppsving för forskning och övervakning, men också till fiskeripolitiska åtgärder. EU sjösatte en plan för skydd av den europeiska ålen 2009, och samma år trädde en svensk ålförvaltningsplan i kraft. I Sverige är ålfisket idag helt stängt på Västkusten och begränsat på Ostkusten och i sötvatten, samtidigt som utsättningen av ålyngel fortsätter. Därutöver görs åtgärder för att minska den dödlighet som vattenkraften orsakar och kontrollverksamheten har ökat. Fritidsfisket efter ål stängdes redan 2007.

Åtgärderna i Sverige har medfört att vi nu har nått målen i vår ålförvaltningsplan och dödligheten är nere på en hållbar nivå. Resultaten är tillfredställande när det gäller kustfisket, men långt under målnivån för sötvattensområdet. Sammantaget är dock utfallet i Sverige godtagbart.

– Tro det eller ej, men redan två år efter det att den europeiska ålplanen trätt i kraft, så började faktiskt mängden ålyngel att öka över hela utbredningsområdet, säger Håkan Wickström. Om detta var en följd av de åtgärder som vidtogs är svårt att svara på – det kan ju också vara ett lyckligt samman­träffande – men det inger ändå hopp. Vi måste dock komma ihåg att mängden ålyngel som kommer till våra kuster fortfarande är mycket låg i ett historiskt perspektiv. Så ålen behöver ett fortsatt starkt skydd.

Även i delar av Nordamerika har det setts en ökad yngelrekrytering under flera år, och något år har det varit så också i Ostasien. Forskarna gläds åt uppgången i några av jordens ålbestånd och en viss stabilitet i andra, men manar till fortsatta ansträngningar.

– Nu är det hög tid att de olika arterna får ett tillräckligt skydd i hela sina utbredningsområden, säger Willem Dekker. Och det behövs internationellt samarbete i ålförvaltningen – inget land kan rädda dessa vandringsfiskar på egen hand.

För att öka kännedomen om tillståndet för det svenska, eller snarare europeiska, ålbeståndet har SLU-forskarna lagt ut en utförlig text på institutionens hemsida.

– Om ålen skulle försvinna vore det en stor förlust för den biologiska mångfalden, men också för de bygder där ålfiske fortfarande har stor ekonomisk eller kulturell betydelse, säger forskarna. Vi har nu kommit en bit på väg i Sverige, men Europa är större än så – en återhämtning av ålbeståndet kräver att alla länder och regioner uppnår tillräckligt skydd och det är det vi ska fokusera diskussionen på.

Mer information

Willem Dekker, forskare
Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm
Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet
076-126 81 36, willem.dekker@slu.se

Håkan Wickström, forskare
Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm
Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet
076-126 81 34, hakan.wickstrom@slu.se

Jan Andersson, miljöanalytiker
Kustlaboratoriet, Simpevarp
Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet
070-620 57 05, jan.andersson@slu.se

Artikeln
Dekker, W. & Casselman, J.M. (eds.) 2014. Are eels climbing back up the slippery slope? The 2003 Quebec Declaration of Concern about eel declines – 11 years later. Fisheries 39(14): 613–614 .

Övrig länk
Längre artikel om den europeiska ålen på institutionens hemsida

Pressbilder (se pressmeddelande på SLU:s webb)

• Ål i det fria. Foto: Anders Asp
• Glasål framför slussar vid Den Oever, Nederländerna, April 1958. Foto: C. L. Deelder
• Ålfiskeredskap. Foto: Håkan Wickström
• Blankål som släpps ut efter transport förbi några vattenkraftverk. Foto: Håkan Wickström