Skip to main content

Nya rön om laboratoriemusens välbefinnande

Pressmeddelande   •   Maj 05, 2004 15:12 CEST

Att möss som används i forskning mår väl och är friska är viktigt ur etisk synvinkel, men hur avgör man om en laboratoriemus trivs eller inte? Detta är temat i en ny doktorsavhandling från SLU. Eftersom ett djurs egen upplevelse av sin situation är omöjlig att mäta direkt har Hanna Augustsson fokuserat på dess uttryck – djurets beteende i olika situationer. Musens riskbedömningsbeteenden visade sig vara en känslig markör för djurets egna upplevelser, och dessa beteenden är därför intressanta som mått på välbefinnande hos laboratoriemöss. I studierna användes både vilda möss och särskilda laboratoriestammar, och det visade sig att laboratoriemusen inte är bättre anpassad till burlivet än den vilda husmusen.


Musen är det mest använda försöksdjuret inom biomedicinsk forskning idag, och i likhet med andra husdjur är laboratoriemusen formad av medveten avel. Det finns ett stort antal kommersiellt tillgängliga stammar och allt fler av dessa är genetiskt modifierade för att vara mer anpassade för studier av specifika biologiska fenomen.

Hanna Augustssons doktorsarbete handlar om musens beteende, framför allt hur den utforskar nya miljöer och hur den bedömer olika risker och hot. Detta är ett centralt område både för djurskyddet och för forskningen. Djurskyddslagen kräver burmiljöer som ger mössen ”möjlighet att bete sig naturligt”. Kunskaperna är också viktiga vid tolkning av resultat från de beteendetester som används inom exempelvis läkemedelsforskningen.

Mer vild än tam
Den första delen av avhandlingen visar att det finns både likheter och skillnader mellan den vilda husmusen och den ”tama” laboratoriemusen. Mätningar av allmän aktivitet, utforskning, riskbedömning och villighet att besöka öppna ytor respektive mer ”trygga” boliknande strukturer visar att en stor del av de naturliga reaktionsmönstren finns kvar hos laboratoriemöss som avlats i fångenskap under lång tid. Det finns inte mycket som talar för att de undersökta laboratoriemusstammarna skulle vara bättre anpassade till den inhysningsmiljö som erbjuds idag.

Försöken visar samtidigt att det finns vissa skillnader i beteendestrategier mellan vilda möss och de två laboratoriemusstammar som undersöktes. Vildmushannar var t.ex. mindre benägna än laboratoriemushannar att utforska öppna ytor i nya miljöer. Honorna betedde sig mer likartat. Det fanns också skillnader mellan de två laboratoriestammarna. Den ena var försiktig och visade ofta riskbedömningsbeteenden, medan den andra var med djärv.

Liten risk med ombonade burar
Möss som hålls i ”berikade” miljöer har i tidigare studier visat sig vara mindre lättskrämda och mer benägna att undersöka sin omgivning. Det är därför sannolikt att berikning leder till att djuren inte bara mår bättre i sin hemmiljö utan också har lättare att anpassa sig till skötselrutiner och provtagningar. Som motpol till att berika miljön för laboratoriemöss står strävan att standardisera burmiljön för att minska omgivningens inverkan på djuret som modell. Det finns en oro i forskarvärlden för att berikning skulle kunna öka variationen mellan djuren och att det därmed skulle behövas fler försöksdjur. Detta skulle leda till en etisk konflikt där det individuella djurets välbefinnande måste ställas mot önskemålet att minska det totala antalet djur som används i forskningen.

När Hanna Augustsson jämförde beteenden såg hon inga skillnader mellan möss som varit inhysta i olika hemmiljöer (oberikad bur, berikad med enbart bomaterial samt berikad med bomaterial, bolåda, klättringsnät). Däremot fanns det även här skillnader mellan laboratoriestammarna. Stamtillhörighet var alltså en större variationsfaktor än burmiljö. Detta tyder på att berikningsåtgärder som är bra för djurens välbefinnande borde kunna standardiseras och i framtiden ingå i vad vi kallar konventionell djurhållning.

Verkliga och möjliga hot – olika stressande för olika stammar
Möss reagerar olika beroende på vilken typ av hot som finns i omgivningen. Ett evolutionärt verkligt hot för en mus är närvaro av ett rovdjur, som en råtta. En del av avhandlingen handlar om hur olika laboratoriestammar reagerar då de utsätts för en råtta i en testbur som är avdelad i två avdelningar med ett galler. I musens halva finns en tunnel som leder till en mindre kammare där musen kan gömma sig. I detta försök uppvisade alla stammar tydliga riskbedömningsbeteenden och mössen undvek att uppehålla sig nära råttan. Däremot var riskbedömningsbeteendet vid råtthot helt annorlunda hos de två stammarna än i de tidigare försöken. Den stam som var mest försiktig i närvaro av en råtta var djärvast när det gällde att utforska öppna ytor. Detta visar att det är nödvändigt att använda flera olika typer av beteendetester vid karaktärisering av en viss stam, för att undvika förhastade och eventuellt felaktiga slutsatser.



Biolog Hanna Augustsson, vid institutionen för kirurgi och medicin, stordjur, SLU, försvarar fredagen den 7 maj kl. 9.15 sin doktorsavhandling Ethoexperimental studies of behaviour in wild and laboratory mice. Risk assessment, emotional reactivity and animal welfare. Disputationen äger rum i Ettans föreläsningssal, Klinikcentrum, Ultuna, Uppsala. Fakultetsopponent är Professor Paul F Brain, University of Swansea, Wales.

Mer information: Hanna Augustsson, 018-67 29 67
E-post: Hanna.Augustsson@kirmed.slu.se

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera