Skip to main content

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Blogginlägg   •   Maj 04, 2014 21:58 CEST

Riktigt långt inlägg idag. Ibland behöver man skriva av sig helt enkelt. För er som inte orkar läsa och bara ser en jobbig bild så kan jag lugna er, det slutar bra. Hugo ligger nu och sover i en sjukhussal. Utan syrgas. Sakta men säkert på bättringsvägen. 


Ibland blir det inte ju riktigt som man tänkt sig. Helgen skulle ha ägnats åt jobb, träning och en och annan superhjältefilm (hann i alla fall med Man of Steel. Kass. Såklart. Och Hobbit del 2. Bättre än sitt rykte. Jag måste växa upp snart.) 


Istället blev det ambulansfärd på fredag kväll. Hugo fick två stora epilepsi-anfall tätt efter varandra, men verkade trots allt må bra senare på kvällen. Somnade och fick sen problem med andning och syresättning. Två ambulanser var på plats snabbt. Jag var trots allt ganska lugn. Tyckte inte det verkade så farligt (efter x antal ambulansfärder blir man lite luttrad. Vi människor är anpassningsbara.). Jag ringer Anna (min fru) som befinner sig i Umeå med vår dotter) från ambulansen och säger att det känns stabilt (skalan för vad som är "stabilt" är för oss lite annorlunda än för "vanliga" familjer). Men, efter bara några kilometer stannar ambulansen. "Sitt kvar här framme" beordrar ambulansföraren som springer bak till de andra. Jag förstår direkt att nu är det allvar. Vad är det som händer? Får veta att Hugo inte klarar av att andas själv längre. Slem och epilepsi-nödmediciner i kombination gör att det blir för jobbigt för honom. Han måste få hjälp. Snabbt.

Man behöver intubera (sticka ned en slang i halsen) och söva Hugo. Det jobbas intensivt bak i ambulansen. Jag pratar med Anna i telefon. Eller pratar, snarare så sitter vi tysta. Vi inser att det här kan gå riktigt, riktigt illa. Jag hinner tänka en miljon tankar. Inga av dem är positiva. Jag ställer in mig på det allra värsta. Till slut får de ordning på allt. Ambulansföraren kommer fram och meddelar att det nog blir respirator när vi kommer fram. Allt känns mörkt.

Vi kommer fram till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är inte första gången vi är. Hugo rullas in i akutrummet. Det är som vanligt ett stort team på plats. Det är allvar. Alla vet sin roll. Jag vet min. Svarar på personalens alla frågor. Alla känslor avstängda. Måste hjälpa till. Fokusera. Och sen kommer den. Gråten. 

Man lyckas sedan få Hugo att andas själv. Inte helt själv (en jäkla massa syrgas). Men utan tub. Ingen respirator. Vilken lycka! Och vi behöver inte åka upp till intensiven. Vi hamnar bara på ”BIMA”. Visserligen med ständig övervakning, men det känns som att jag vunnit högsta vinsten. Återigen, perspektiv och anpassning. 

Hugos tillstånd blir stabilt. Ingen lunginflammation. Inget virus. Bara en otroligt trött kille som nu nästan sovit i 2 dygn. I morgon hoppas jag vi åker hem. Jag är tacksam för att det gick så bra den här gången. Men jag vet att vi snart kan vara här igen.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera