DNA från döda celler kan störa provresultaten vid infektioner

Molekylära analysmetoder där man undersöker DNA för att identifiera vilka bakterier som ligger bakom tandinfektioner är i många fall olämpliga och behöver förfinas för att inte provsvar ska bli felaktiga. Det konstaterar Malin Brundin i den avhandling som hon försvarar vid Umeå universitet, den 5 december.

Bakterieinfektioner i tändernas rotkanaler kan leda till tandvärk och ibland varbildning. För att kunna välja rätt medikament vid behandling av infektionerna krävs att man kan analysera vilka bakterier som orsakar dem.

Traditionellt har man använt sig av en teknik där man tagit prov från rotkanalen och odlat fram de bakterier som orsakar infektionen. De senaste åren har dock odlingstekniken ersatts av molekylära tekniker där man analyserar förekomst av DNA från bakterierna. Dessa metoder anses både vara tidsbesparande och mer specifika än odlingstekniken.

Kunskaperna om att DNA från döda bakterier kan kvarstå och påvisas med molekylära tekniker åratal efter att bakterien dött används bland annat vid arkeologiska undersökningar. Forskare har till exempel kunnat påvisa tuberkulosbakterier hos mumier som är tusen år gamla.

Nackdelen med molekylära metoder är de inte kan skilja på om DNAt kommer från levande eller döda bakterier. Det innebär att man vid en tandinfektion riskerar att påvisa förekomst av DNA från bakterier som är döda och inte har något med den aktuella infektionen att göra.

– Hur länge DNA från döda bakterier kan finnas kvar i rotkanalen efter cellens död vet vi ännu inte, men om DNA finns kvar under lång tid och kan påvisas med känsliga molekylära metoder så kan det ge en felaktig bild av den sanna infektionens sammansättning, säger Malin Brundin, doktorand vid institutionen för odontologi, Umeå universitet.

Malin Brundin har i sitt avhandlingsarbete utvärderat möjligheten för DNA från döda bakterier att undgå nedbrytning. I en första studie placerades avdödade bakterier i rotkanaler på extraherade tänder. Två år efter detta togs prover och DNA från de döda bakterierna kunde då påvisas med en molekylär metod. I studien framkom även att fritt DNA, som orsakas av att bakteriecellen har gått sönder och DNA har läckt ut, är mycket mer känsligt för nedbrytning än DNA som fortfarande befinner sig i bakteriecellen.

Malin Brundin har också visat att cellväggen förstörs efter att bakterien dött och att DNA med tiden läcker ut ur cellerna. Detta instabila, fria DNA, har dock en benägenhet att binda till komponenter i tändernas dentin vilket medför att det stabiliseras och motstår nedbrytning. Denna mekanism är sannolikt förklaringen till att man kan hitta DNA från bakterier vid arkeologiska undersökningar av mumier.

– Slutsatsen av detta är att molekylära tekniker inte alltid är lämpade att använda som analysmetod vid infektioner i tänderna, eftersom analyserna kan ge falska svar. Molekylära metoder har klara fördelar men måste förfinas för att man ska kunna få analysresultat som visar vilka levande bakterier som orsakar infektionen och som därmed ska bekämpas, säger Malin Brundin.

Malin Brundin kommer ursprungligen från Örebro. Hon är specialisttandläkare inom endodonti samt doktorand vid institutionen för odontologi. Hon kan nås på:
E-post: malin.brundin@odont.umu.se
Mobiltelefon: 070-225 16 86



Porträttfoto för nedladdning.

Torsdagen den 5 december försvarar Malin Brundin, institutionen för odontologi vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Döda cellers DNA kan bevaras över lång tid - av betydelse vid diagnostik vid infektionssjukdomar. Disputationen äger rum kl. 09.00 i sal B, byggnad 1D, Tandläkarhögskolan, Umeå. Fakultetsopponent är professor Inge Fristad, institutionen för klinisk odontologi, Bergen Universitet, Norge. Huvudhandledare: Ulf Sjögren.

Avhandlingen är publicerad digitalt.