Förändrade förutsättningar

Det är inte klokt vad fort tiden kan gå. Om bara två månader hoppas jag att vi redan kommit i mål i Motala.

Förberedelserna har gått både bra och dåligt. Bra är att jag tack vare en snäll och omtänksam kollega nu har en Bianchi till låns i garaget. En jättefin gul Team Rynkeby cykel som min kollega köpte begagnad förra säsongen. Den känns bra – och den ser snabb ut. Det som gått dåligt är väl att förkylningarna och sjukdomarna i det här huset avlöser varandra och det känns som att senast jag var helt frisk var någon gång i oktober. Kan ha varit september också. Jag hinner liksom inte bli helt frisk förrän nästa förkylning kommer och det börjar bli fruktansvärt tröttsamt. Ja, de där dagisbacillerna är inte att leka med och det verkar inte spela så stor roll att man tränar (och därmed hjälper immunförsvaret). Man är maktlös.

Men, i helgen var jag nästan frisk och då invigdes cykeln med en 6-milstur med fikastopp (fördelen med att träna är att det är helt legitimt att go-fika!)

Har inte hunnit köpa några cykelbyxor så ja, det kändes i rumpan när man skulle sätta sig igen efter pausen, men annars gick det bra. Insåg snabbt att väg 30 (relativt trafikerad 90-väg) inte var ett bra alternativ och fick en hel del nära-döden-upplevelser när lastbilar dundrade förbi en dryg meter från axeln. Kommer inte cykla där igen och hittade andra betydligt trevligare vägar.

När vi kom hem igen var jag nöjd, hade inte ont någonstans och det kändes bra. Det onda väckte mig 05.20 på söndag morgon i form av en enorm muskelvärk i låren som gjorde att jag inte kunde somna om. Inte behagligt. På kvällen fick jag ta lite tabletter och salva för att kunna somna. Kanske tog i lite väl mycket första gången.
Nu står cykeln på en trainer i träningsrummet och tanken är att när rumpan gör lite mindre ont ska jag bekanta mig med både cykel, växlar, cykelskor och allt annat innan det är dags för en ny långtur till helgen.