Känslan av att göra skillnad, på riktigt.

Det finns en uppfattning om att det skulle vara lätt att skriva barnböcker. I alla fall lättare än att skriva en ”riktig” bok (ja, redan där märks attityden ofta tydligt). Det är det såklart inte. Däremot skulle jag våga mig på att säga att det är mer tillfredsställande. Ibland fylls jag av känslan av att göra skillnad, på riktigt.

Mina böcker om Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå är inte de typiska barnböckerna. Till att börja med är det science fiction, skriven direkt på svenska, någonting som är ovanligt att hitta i bokhandeln. Detta trots att många barn är fascinerade av den här typen av historier. De är också medvetet skrivna för att vara normkreativa, att visa på många olika sätt att vara.

Och så tror jag att de är ganska roliga, förstås.

Men det kan vara svårt att nå ut med den här typen av böcker. Framför allt inom barnlitteraturen som är så starkt styrd av tradition. Vi läser ofta det som våra föräldrar läste för oss. Det behöver absolut inte vara något fel med det, men det riskerar att ge en ganska snäv litteratur. Och sämre möjligheter för barnen att hitta något de gillar, det som får igång deras läsintresse.

Därför gör det mig extra glad att få mail från barn och föräldrar som läst böckerna om Snack och hans vänner. Det de flesta har gemensamt är att det är barn som haft svårt att hitta böcker de gillar. Jag fick till exempel ett mail från en förälder som avslutade såhär:

”Det var för övrigt första boken han läste självmant utan att vara tvungen.”

Och här, just här, finns min största drivkraft till att skriva på serien om Snack.

Läsandets underdogs. Barn som slår ur underläge. De som ännu inte knäckt den omtalade ”läskoden”. Inte nödvändigtvis för att de är ointresserade av läsningen, utan för att de inte hittat berättelser som de gillar. Det barn som inte läser är utanför på många sätt. Utanför i ett vidare begrepp gällande språkutveckling, men även i relation till vad som förväntas av barn. Vad vi vuxna förväntar oss av barn. Vi har väl rätt svårt att förhålla oss till ett barn som inte läser, eller hur? För vi vet hur viktigt det är. Barn som inte läser växer upp och blir ungdomar som inte läser.

Det är i högsta grad en demokratisk fråga, en fråga om att få vara med.

Så vad ska vi göra? Tvinga barnen att läsa? Ja, det funkar säkert jättebra (eller inte).

Jag tror att det här hänger ihop med att vi behöver bredda barnlitteraturen. Det är dags att lyfta fram böcker som täcker in fler aspekter, fler perspektiv, fler intressen. Det är lätt att glömma det, men barn är människor med olika personlighet och intressen, precis som vi vuxna är. De kanske behöver något annat för att fastna för läsandet.

Kanske kan vi då sluta tvinga barn att läsa sånt de inte vill, och istället kunna erbjuda dem ett så brett spektrum att de hittar något de kan relatera till, helt på egen hand.

/ Camilla Linde