Att bygga Karlskrona

Det var de stora husen som skapade staden.

Det var Guds hus som byggde Stortorgets väggar. Av tegel och puts restes de murar Tessin en gång ritat, till tempel för Herren och till stolthet för staden. Det var väldiga skepp, värdiga en stormakt vars krig och konst fick nackar att böjas i fruktan och respekt.

Det var de stora husen som skapade staden.

Det var flottans hus för sina flytande palats som gav staden dess form och gestalt. Med saklig beräkning trotsades allt vad litet och smått kunde vara. Ekan var stugans vän; den var smäcker och lätt, men vann inga sjöslag. Charmig och trogen som hemmet vid eken, men om än aldrig så många, gjorde de ingen förnär. Det var de stora skeppen som skapade flottan.

Och det var de stora husen som skapade staden.

Det var Godnatt, det var Ulrica Pia, det var Kranen som byggde den stolthet som staden bestått. Nog fanns det skönhet och värme i husen omkring, och visst blir man glad åt rosor mot planken på Björkö, just för de är vad de är. Minnen om livet i staden vars storhet var större än andras, om villkor som ändrats och tider som flytt. De är både då och nu, men här finns något mer vi måste förstå.

Det var de stora husen som skapade staden.

Det var havet och skären som skapade skalan, de satte de mått som de gamle förstod att rå på. Ur skogen och berget hämtades timmer och sten, och från världen runtom hämtades formen. Det var skickligt folk som förstod att storverk kräver återhållsamhet. Var skulle vi förlorat, om inte Inventariekammaren funnes?

Det var de stora husen som skapade staden.

Det är lugn, det är värdighet, det är stadga och moral som skapar en karaktär. Den skapar en trygghet omkring sig, som får det lilla att växa och det stora att dämpas. Nog är det något sådant som Kilströms kaj skulle må bra av. En grupp utav hus som får både husen på Saltö och bron som går dit, att lätt sjunka undan för en form att ta sikte mot. Likt sina robusta vänner från fornstora dagar, står de för framtid.