Med ilskan som drivkraftmot orättvisor. Ett möte med Nawal El Saadawi

Botkyrka internationella bokmässa invigdes den 5 maj med besök av bl.a. den egyptiska författarinnan Nawal El Saadawi. Vi möter en mycket alert kvinna, orädd och rättfram. Hon förklarade genast att hon var arg. Hon är alltid arg! Arg på orättvisorna överallt i världen, även de hon ser hos oss i Sverige, där folk också är hemlösa och hungriga. Nu var hon arg för att hon inte kunde se publiken för att ljuset bländade. Det var orättvist för vi kunde se henne.

Ända sedan tioårsåldern hade hon drömt om demokrati och rättvisa. Om sin bakgrund berättade hon att hon som barn levt med sin fars släkt bland fattiga bönder. Moderns släkt däremot, var av ”upper class”och hon upplevde starkt skillnaden mellan olika samhällsskikt. Lika mycket som hon hatat den iskalla släkten på mödernet, hade hon älskat faderns familj, som varit ömsint och kärleksfull mot henne.

Redan som liten hade hon blivit medveten om skillnaden mellan könen. Hon hade en halvbror som varit en sann slarver med usla skolbetyg. Själv hade hon varit en riktigt begåvad elev, som gjort fina framsteg i skolan, men han blev den som fick det beröm och den belöning som hon rättmätigt förtjänat.

När hon klagade över detta hos sin mormor fick hon till svar att det var rätt och riktigt. Därefter skrev gick hon in i sin kammare och skrev ett brev till Gud. ”Min mormor säger att du är rättvis. Du gillar min bror, men inte mig. Därför gillar jag inte dig heller och säger upp bekantskapen med dig!” Med sina klasskamrater ur alla olika konfessionsriktningar var hon överens om att ingen religion är rättvis.

Helst hade hon velat bli dansös, men eftersom det är ”haram” (syndigt) för en ung flicka att röra på kroppen, hon skulle ju kunna bli av med sin mödomshinna, sa man, tvingades hon att bli läkare, fastän hon hatar läkare som är riktiga utsugare! Men hon lyckades bli författare på grund av att hennes mor hade förstått hennes talang och uppmuntrat henne, trots att lärarna i skolan hade underkänt hennes uppsatser och tyckt att hon hade konstiga idéer. Sitt skrivande har hon ägnat åt kampen för kvinnors rättigheter.

Ilskan är hennes drivkraft. Hon säger sig alltid varit säker på att det måste ske ett uppror i Mellanöstern, men tycker att hon har fått vänta väl länge, 70 år är en lång tid. Kvinnorörelsen är medveten om att den har blivit utnyttjad i kampen om rättvisa och demokrati. USA och Israel är egentligen mot en revolution i Egypten, deras bundsförvanter sitter ju i den egyptiska regeringen. Nu återvänder de till torget, för att strida för kvinnors rättigheter. Många intellektuella, som tidigare stött regimen och som tilldelats fina priser, har nu vänt Mubarak ryggen och angriper honom istället.  Opportunister finns det överallt. 

Den bästa litteraturen och konsten skapas under förtryck. Men förtrycket måste vara balanserat, för om man är sjuk eller död kan man inte skriva. Utan exil och fängelsevistelse hade hennes litteratur inte kunnat bli så knivskarp. Men exilen dödar henne, säger hon. Hon är aldrig riktigt fri, måste alltid tänka på vad hon säger. Friheten är alltid begränsad.

Hon hade träffat flera regimledare, bl.a. både Mubarak och Nasser. Först lät Mubarak henne vänta i tre timmar, sedan gav han henne en lektion om värdet av att hålla tiden! Hon hade blivit så arg att de fört bort henne och satt henne i fängelse. Nawal El Saadawi tycker illa om journalister också, särskilt recensenter. Skriva är att vända ut och in på sig.  Sedan läser recensenten knappast tjugo sidor av vad man skrivit och fördömer hela romanen! Regimen har undanhållit henne alla recensioner för att försöka osynliggöra hennes arbete. Hon har levt i treårig exil i Atlanta, USA’s bibelbälte, något som hon upplevde som mycket frustrerande. Fängelse eller exil är två sidor av samma mynt. Där skrev hon boken om Zena, en flicka som skulle kunna vara en spegling av hennes eget jag.

Hennes kreativitet är hennes livselixir. Hon glömmer både sex och mat när hon skriver. Vad är det då som kan döda hennes kreativitet? Jo, rädsla, ångest över det okända, att stå på dödslistan, att lyssna på hur folk torteras. Men man vänjer sig vid rädslan och sedan använder man den till något kreativt. Man bemästrar demonerna.

Så länge hon kan andas kommer hon att fortsätta att kämpa för det hon tror på, rättvisa i världen. Hon ser att det inte finns mycket av den någonstans.

Lokalen på Hallunda bibliotek i Botkyrka kommun var överfull och åhörarna var eniga om att de kunde ha lyssnat mycket längre än en timme till samtalet mellan Mohammed Can och denna lilla, stora dam, som fortfarande bär så mycken ilska i bröstet.

Lilian O. Montmar

hemsida: http://home.swipnet.se