"PR ÄR INTE BARA ETT YRKE, DET ÄR EN KONSTFORM”

Hur är det att studera Public Relations på Berghs School of Communication? För Sophie Edoff blev året på PR-programmet en resa från småstad till storstad, en möjlighet att utforska kommunikation som både strategi och konstform. Här berättar hon om Berghs festival, livet som student och varför nyfikenhet är den viktigaste egenskapen för den som vill arbeta med PR.

HEJ SOPHIE! VILKET PROGRAM GÅR DU OCH VAD FICK DIG ATT VÄLJA JUST DET PROGRAMMET?
Jag studerar Public Relations eftersom jag alltid har varit nyfiken på människor och hur vi kommunicerar med varandra. Kommunikation har alltid varit en naturlig del av mig. Jag ville utveckla den sidan hos mig själv, både kreativt och strategiskt, för att skapa något som känns äkta och når fram till människor.

KAN DU BERÄTTA OM DIN RESA TILL BERGHS?
Ända sedan jag var liten har jag dragits till det kreativa. Det outforskade i världen och inom mig har alltid drivit mig framåt. I Söderköping där jag kommer ifrån har min kreativitet alltid varit en hobby men när jag hörde om Berghs blev det självklart, det var min väg framåt. Efter att ha sagt upp mig från mitt heltidsjobb reste jag till Asien, där jag mötte nya kulturer och fick helt andra perspektiv på människor. Det var också där jag började skriva mitt arbetsprov. När jag fick beskedet att jag kommit in kändes det som att allt föll på plats. Kort därefter gick flyttlasset till Stockholm och det är fortfarande ett av de bästa besluten jag har tagit.

VAD HAR DU FÅTT FÖR INSIKTER AV ATT VARA MED OCH SKAPA BERGHS FESTIVAL?
Efter min praktik på Agency fick jag med de verktyg jag behövde för att ta mig an uppdraget att skapa årets upplaga av Berghs festival tillsammans med Studentbyrån. Det är en otroligt lärorik erfarenhet och under processen har jag fått insikt om hur bra det blir när vi från olika program kompletterar och lär av varandra. Förra året var jag själv en besökare av festivalen, vilket gör det extra meningsfullt att nu få stå på andra sidan och bidra till något som berikar studenter, branschfolk och de som är nyfikna på kommunikation. Jag har också insett att PR inte bara är ett yrke, utan för mig, även en konstform.

VAD TYCKER DU HAR VAR MEST VÄRDEFULLT ELLER LÄRORIKT UNDER DIN STUDIETID PÅ BERGHS?
Att komma från en småstad till Stockholm utan kontakter kändes till en början som en stor utmaning. Efter mitt år på Berghs går jag nu ut i branschen med helt andra förutsättningar. Jag är otroligt tacksam för chansen att få möta några av branschens vassaste personer, som generöst delat med sig av råd, vägledning och erfarenheter som jag kommer bära med mig framåt. Att tala framför andra har alltid varit något skrämmande men under året har jag fått både stöttning och möjlighet att konfrontera just den rädslan. Idag kan jag till och med se fram emot att hålla en pitch. När jag tar examen i maj, kommer jag inte bara att vara en PR-konsult, utan även en modigare och självsäkrare version av mig själv. Det jag är mest tacksam över är modet att växa och lära från varandra.

HAR DU NÅGRA TIPS TILL NÅGON SOM FUNDERAR PÅ ATT PLUGGA PR-PROGRAMMET PÅ BERGHS?
Oavsett vad du pysslat med innan så räcker det med att vara nyfiken på vad som händer i omvärlden. Dina nischade intressen kan till exempel vara nyckeln till en kampanjidé i ett grupprojekt. Om du har ett driv för problemlösning, vågar ifrågasätta och vill jobba i team så ska du ta steget och söka till PR-programmet. Viktigast av allt är att vara dig själv. Att inte vara som alla andra är din främsta styrka, det är det som får dig att sticka ut. Mitt tips till dig är att följa Berghs kanaler, lyssna på deras poddar och snacka med folk som studerat där eller är i branschen för att se om det är något som skulle passa dig.

VAD HAR FORMAT DIG MEST, OCH VAD TAR DU MED DIG FRAMÅT?
Det finns något fint i att känna sig obekväm och omvandla rädslan till mod. För mig har Stockholm varit just det, en utmaning, men också ett tecken på att jag utvecklats. Många sena kvällar, samtal hem när jag tappat bort mig själv i storstaden, och stunder som känts tunga där och då, men som egentligen bara varit växtvärk. Det är lätt att jämföra sig med andra och glömma allt man faktiskt åstadkommit, men det är viktigt att vara tacksam och känna stolthet över sin egen resa. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd. Vi är bara små människor som försöker hitta vår väg, och det finns något väldigt vackert i det. Oavsett var man kommer ifrån kan man bära på en gnista som aldrig släcks, enligt mig är det viktigt att våga följa den helhjärtat.