Regeringens sista budget – larm från bildkonsten

I början av mandatperioden uppmärksammade Bildkonst Sverige att bildkonstens arrangörer glömts bort i kulturpolitiken och att detta leder till mindre utbud för publiken, framför allt utanför de större städerna. I förra veckan kom den här regeringens sista budget - och det är nu tydligt att man inte lyft ett finger för att se till att människor i hela Sverige ska kunna ta del av konst.

En regional infrastruktur motsvarande länsmuseer och länsteatrar saknas fortfarande helt. De medel för att turnera konst som försvann när Riksutställningar lades ner är fortfarande inte kompenserade.

I detta läge bär de fria aktörerna ett stort ansvar för att människor över hela Sverige ska kunna ta del av bildkonst. Utan dem kommer det att finnas stora vita fläckar på kartan dit bildkonsten inte når. Stöden till dessa aktörer har legat stilla, samtidigt som ersättningarna i avtalet för konstnärer (MU–avtalet som är bindande för staten) höjts kraftigt utan någon kompensation till arrangörerna. Statens kulturråd som delar ut medel till de fria aktörerna har äskat 30 miljoner kronor som kompensation för den senaste höjningen. Men i den nya budgeten får de inte en krona.

I och med att dansbandsmomsen och biografmomsen sänkts till 6% så är det nu i princip bara bildkonst som inte omfattas av kulturmoms.

Kulturministern har varit tydlig med att det inte finns några nya pengar till just kulturen. Men inte heller reformer som är gratis eller kan ge staten nya intäkter har regeringen genomfört. Det gäller de krångliga reglerna för förmånsbeskattning som lett till massiv minskning av konstföreningar på arbetsplatser, massivt minskad försäljning av konst och lett till galleridöd utanför storstäderna. Och det gäller att införa avdragsrätt för inköp av konst. Både dessa åtgärder skulle leda till ökad självförsörjning för konstnärer och gallerier, något som kulturministern säger sig vilja.

Majoriteten av informationsflödet kommuniceras idag via bilder. Därför är förmågan att läsa och uttrycka sig i bild central i vår beredskap. Och samtidigt låter regeringen de aktörer som bär denna kunskap förtvina.

Nu höjs röster från konstfältet i hela Sverige:

Hälften av våra medlemmar finns utanför storstadsregionerna och de är många gånger ensamma arrangörer av samtidskonst i sin kommun. Sämre villkor i arrangörsledet innebär ofelbart sämre villkor för konstnärerna och färre angelägna utställningar, samtal och workshops. Fortsätter utvecklingen så här ger man i någon mån upp tanken om att hela Sverige ska leva och att alla har rätt till konst och kultur i sitt lokalsamhälle.

Johanna Linder, Österängens konsthall, och ordförande i Den kollektiva hjärnan, Sveriges nätverk för självorganiserade konstverksamheter.

Sveriges konstföreningar fördelar ersättning för konstnärers arbete (MU-ersättning) till våra 620 medlemsföreningar över hela landet. 2024 tog medlen slut i april, år var pengarna slut redan i februari. Våra medlemmar tvingas nu ställa in utställningar. Situationen är orimlig.

Greta Burman, förbundschef Riksförbundet Sveriges Konstföreningar

Att rusta ner inom konstfältet är att göra vårt samhälle en otjänst. I tider av oro behöver vi konsten som beredskap, tröst och källa till kunskap och gemenskap.

Maria Lantz, ordförande Folkrörelsernas Konstfrämjande och f.d. rektor Konstfack

Regeringen säger sig värna om den svenska kulturen, men underminerar samtidigt de aktörer som finns på plats runt om i landet för att göra den levande och tillgänglig

Erik Annerborn, verksamhetsledare Konsthall C, medlem i nätverket Klister

Vi vill fråga kulturministern varför hon inte vidtagit en enda åtgärd för att stärka bildkonsten. Och vi vill samtidigt fråga samtliga kulturpolitiska talespersoner på vilket sätt de tänker se till att publiken utanför storstäderna ska kunna ta del av bildkonst i framtiden.