Bättre stöd, behandling och skadereducering vid narkotikamissbruk föreslås

Sverige är känt för sin hårda restriktiva narkotikapolitik och för sin höga narkotikarelaterade dödlighet. Den statliga narkotikautredningen har gått igenom hur det förebyggande arbetet och vård av personer med skadligt bruk och beroende bedrivs idag. De konstaterar att mycket som sker idag är bevisat ineffektivt. Flertalet förslag för att sprida insatser med evidens och rädda liv och förbättra hälsa presenteras.

Utredningen uppger att mellan en halv och en miljon svenskar någon gång under det senaste året har använt narkotika, och att antalet inte minskat under de senaste 20 åren trots ”kampanjer, åtgärdsplaner och mobiliseringar mot narkotika”. Narkotikaanvändningen har dessutom ökat och blivit tyngre på så vis att ”användningen av flera substanser samtidigt har ökat, nya syntetiska narkotiska preparat tillkommer ständigt och substanserna har blivit mer potenta.” Psykisk ohälsa och annan sjukdom är vanligt, särskilt personer med omfattande användning.

Motivation, sociala och strukturella faktorer spelar roll för vård

Utredningen identifierar tre nivåer av främjande respektive hindrande faktorer mot vård och stöd: ”individuell (motivation); social (stigma och stöd från närstående och vård- och stödpersonal); strukturell (juridiska hinder och policybegränsningar, som höga avgifter, otillräcklig tillgång och långa väntetider, otillräcklig utbildning hos behandlingsteam samt osund ledningskultur)”. Utredningen slår fast att långsiktiga strategier som förbättrad tillgång till behandling, förebyggande av stigma och diskriminering samt information och utbildning krävs för att förbättra vården av personer med skadligt bruk eller beroende.

Insatser behöver vara kunskapsbaserade och effektiva, vilket ofta inte är fallet idag

Utredningen skriver: ”Mycket som i dag görs saknar evidens för effekt eller är till och med bevisat ineffektivt…”. För att åtgärda detta lämnar utredningen flera uppmaningar till både regeringen och regioner och kommuner. Uppmaningarna rör många olika områden, bland annat förebyggande arbete, vård och stödinsatser och skadereducerande insatser, däribland läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende (LARO).

Förebyggande arbete ses som mycket viktigt

Man vill att så få som möjligt använder narkotika och ”en verkningsfull prevention måste därför vara en hörnsten i en effektiv narkotikapolicy”. Prevention handlar dels om att minska tillgången – men tillgången på narkotika är god i hela Sverige. Några uppmaningar gäller därför att stärka det narkotikaförebyggande arbetet vilket har flera delmål riktat till olika målgrupper – att förhindra att barn och unga kommer i kontakt med och prövar narkotika, skjuta upp debuten, minska användningen, minska skadligt bruk eller beroende och minska de skador på hälsan som användningen leder till. Utredningen konstaterar dock att ”samhällskostnaderna för narkotikarelaterade problem i Sverige beräknas vara ungefär 100 gånger större än vad vi i samhället hittills valt att spendera på det narkotikapreventiva arbetet.” Man påpekar även att ANDT-förebyggande arbetet (alkohol, narkotika, dopning, tobaks- och nikotinprodukter) i Sverige har minskat med en tiondel under perioden 2016–2021.

Vård och stödinsatser otillräckliga

Utredningen kritiserar dagens beroendevård: ”Det är anmärkningsvärt att det fortfarande finns så stora brister vad gäller att följa rekommendationer i nationella riktlinjer i den regionala vården. Efterlevnaden behöver bli betydligt bättre och variationen över landet minska.” Regioner och kommuner uppmanas därför att implementera befintliga kunskapsstöd – dvs att ge evidensbaserad vård. Regeringen uppmanas bland annat att ge en lämplig aktör i uppdrag att inrätta en anonym stödlinje och göra en särskild satsning på upptäckt, tidiga insatser och effektiv samverkan mellan primärvård och specialiserad beroendevård.

Föreslår konkret målsättning för minskad narkotikadödlighet

Det finns flera vanligt förekommande skadereducerande insatser var syfte är att personen som använder narkotika ska få hjälp att överleva och ha god hälsa, och inte att personen ska sluta använda narkotika. Utredningen har fått ett tydligt uppdrag att analysera den höga narkotikadödligheten och orsakerna till den. Detta är svårt men det finns ”likheter i olika länders strategier för att få ner dödligheten. De bygger på kombinationer av naloxon, LARO, lågtröskelmottagningar, sprututbyten, brukarrum och drug checking, förutom olika modeller för information och kommunikation.” I Sverige har det funnits ett motstånd mot skadereducerande insatser, som inte bygger på fakta: ”Argumenten för skadereducerande insatser är i högre grad pragmatiska, medan argumenten emot i högre grad är principiella.” Utredningen jämför hur hjärtstartare gjorts tillgängliga på många platser men att samhället inte har satsat på att sprida naloxon, som häver opioidöverdoser, i de kretsar där det skulle rädda liv, vill säga bland narkotikaanvändare själva och personer som jobbar i dess närhet. Man vill att regeringen antar ett program för att minska dödsfall till följd av narkotika- och läkemedelsförgiftningar och fastställer ”en konkret målsättning om att dödligheten ska ha minskat med minst 20 procent från 2022 års nivå fem år efter införandet av programmet”.

Skadereducerande insatser behöver nå fler med skadligt bruk eller beroende

Utredningen uppmanar regioner och kommuner att utöka utbudet av lågtröskelverksamheter som kan erbjuda flera skadereducerande och hälsofrämjande insatser samtidigt. Man föreslår också att lågtröskelverksamheter inte längre ska behöva tillstånd från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) för sin verksamhet, vilket gäller idag, utan regioner ska endast behöva anmäla till IVO att de har en sådan verksamhet. Man diskuterar även hur insatser ska nå fler i målgruppen:

”Några sätt att särskilt möta behov hos dessa grupper är att erbjuda hög tillgänglighet utan tidsbokning, att ha beroendekompetens på mödra- och barnavårdscentraler och att inte i onödan ställa krav på total drogfrihet för att få tillgång till hjälp och stöd. Mobil och uppsökande verksamhet är ett sätt att tillgodose behov hos dem som upplever höga trösklar.”

Hemlöshet är en central fråga – men skarpa förslag saknas

Hemlöshet diskuteras utifrån att bostad behövs för ett ordnat socialt liv, inklusive arbete, sysselsättning, relationer och även tillgång till vissa behandlingar. Man nämner Bostad Först som inte kräver total drogfrihet för att beviljas, men att endast en femtedel av Sveriges kommuner har denna insats. Och att inte alla kommuner ens erbjuder någon form av boendetrappa. Tyvärr föreslår man endast att regeringen ska kartlägga de boendeformer som finns och ”utreda behovet av vägledning inom området för att skapa mer enhetlig tillämpning av regelverket i Sverige”. Detta är mycket luddigt och Boverket och Socialstyrelsen kartlägger redan hemlöshet och boendetrappor.

Inget mandat att föreslå en ändring av kriminaliseringen av eget bruk, men…

Att analysera narkotikastraffen ingick inte i utredningens uppdrag. Dock tar man ändå upp detta, och redovisar några intervjustudier – dels barn och unga, dels vuxna – som använt narkotika. Barn och unga svarade att kriminalisering ger ”oönskade effekter på sociala relationer”, och ”att de inte blev betraktade som sårbara individer i behov av vård och stöd”. Vuxna svarade att regelverket förhindrade möjligheten att söka vård och stöd: ”En webbundersökning med drygt 1 000 personer visade att cirka 40 procent skulle tveka eller inte alls söka vård vid en akut narkotikarelaterad situation som överdos på grund av rädsla för rättsliga följdverkningar eller stigmatisering.”

Regeringen bör göra en översyn av narkotikastrafflagen om man vill rädda liv

Trots att de inte skulle utreda straff kunde utredningen inte undvika att poängtera att kriminaliseringen hindrar livräddande insatser och försvårar målet att uppnå god hälsa:

”Vi har inte analyserat om positiva effekter av nuvarande straffrätt, väger upp de uppenbart negativa. Vi uppfattar dock att med dessa givna begränsningar kommer en del av den skadereducerande potentialen i det samlade vård- och stödlandskapet inte att kunna utnyttjas. Om det finns en ambition att ytterligare värna liv och hälsa hos personer med skadligt bruk eller beroende, bör regeringen initiera en översyn av narkotikastrafflagen och påföljder för narkotikabrott.”

Utredningen kan vara ett stort steg framåt mot en evidensbaserad narkotikapolitik

Utredningen är ett stort steg framåt om målet med svensk narkotikapolitik är att minska skador och för tidig död för användare vilket borde vara den enda rimliga hållningen i en västerländsk demokrati. Sverige för en politik som går ut på nolltolerans mot all narkotikaanvändning – samtidigt ökar narkotikaanvändningen, liksom narkotikarelaterad dödlighet. Politiken som förts hittills har uppenbart inte fungerat. När något inte fungerar brukar man pröva något annat – så har dessvärre inte varit fallet varit när det gällt svensk narkotikapolitik. Man har från politiskt håll hårdnackat vägrat att ändra på sin inställning. Det är troligtvis denna inställning som ligger bakom motståndet på region- och kommunal nivå att driva verksamheter som ligger i linje med de riktlinjer som finns. Om de grundläggande tankegångarna bakom utredningens förslag tillåts sätta något avtryck på den svenska narkotikapolitiken kommer detta att ändras till det bättre för drabbade individer. Det återstår att se om avtryck kommer att tillåtas. Det är i vart fall positivt att Läkemedelsverket har i precis i dagarna ändrat sig och tillåter att Naloxon kommer få säljas receptfritt, efter att ha tidigare sagt att en lagändring krävs.

Skribent Dennis Aberos, Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se

Läs också…

Beror narkotikadödligheten på social nedrustning?
Naloxon -en räddare i nöden för många missbrukare