Involvera lokala lantbrukare - nyckeln till framgång vid utländska investeringar

Ny FAO-rapport uppmanar till försiktighet vid storskaliga markinvesteringar i utvecklingsländer 

Enligt en ny FAO-rapport är det de internationella investeringarna som ger lokala bönder en aktiv roll och kontroll över sin mark som får de mest positiva effekterna på den lokala ekonomin och den sociala utvecklingen.

Rapporten, Trends and Impacts of Foreign Investment in Developing Country Agriculture, visar att de investeringsprojekt som kombinerar investerarnas starka sidor (kapital, management, marknadsföring och teknik) med de lokala böndernas fördelar (arbetskraft, tillgång till mark och lokal kunskap) är de mest framgångsrika.

I affärsmodeller där lantbrukarna ges kontroll över sin mark skapas incitament för att investera i odlingsmarken och en hållbar utveckling gynnas också. Rapporten innehåller ett antal fallstudier om effekterna av utländska investeringar i Afrika och Asien, inklusive sådana storskaliga markinvesteringar, vilka ibland kommit att benämnas som ”land-grabbing”.

"Det finns ett antal studier som dokumenterar de negativa effekterna av storskaliga markförvärv i utvecklingsländerna medans mycket färre som visar på positiva effekter för mottagarlandet, särskilt på kort sikt och på lokal nivå", står det i rapporten. "Storskaliga markinvesteringar i länder där markrättigheterna är oklara och osäkra innebär ofta att nackdelarna överväger fördelarna för lokalsamhället," noterar rapporten.

I rapporten framhålls det att "för att anlägga nya stora gårdar bör förvärv av redan exploaterad mark undvikas och istället bör andra former av investeringar övervägas."

Osäkerhet kring nya arbetstillfällen

Den främsta nyttan med storskaliga markinvesteringar förmodas vara att det skapar nya arbetstillfällen, men det råder osäkerhet om nettovinsten och hållbarheten av dessa arbeten. "I flera projekt var antalet arbetstillfällen färre än vad som ursprungligen angivits ... och i några projekt anställdes huvudsakligen personer utifrån vilket innebar att lokalbefolkningen gick miste även om möjligheten att få de lågkvalificerade tjänsterna".

Enligt rapporten har utländska investeringar i jordbruksmark i utvecklingsländer ökat markant under det senaste decenniet. Markerna som förvärvas är ofta den bästa tillgängliga marken av god kvalitet och med bevattningsmöjligheter.

Eftersom en majoritet av de utländska investeringsprojekten riktar in sig på exportmarknaderna eller på biobränsleproduktionen, ” kan de innebära ett hot mot livsmedelsförsörjningen i låginkomstländer som har ett underskott på livsmedel, särskilt om de ersätter livsmedelsgrödor som var avsedda för den lokala marknaden. "

Några av de negativa effekter som den här typen av investeringar kan innebära är: omflyttning av småbrukare, förlust av betesmark för boskapsskötare, förlust av inkomst och försörjningsmöjligheter för människor på landsbygden och negativa effekter på naturresurser som mark, vatten och biologisk mångfald.

De alternativ som finns till markförvärv inkluderar jordbruksarrendeavtal, avtal mellan brukare, markägare och företag som ger lantbrukarna en andel av kapitalet samt samriskföretag mellan investerande företag och jordbrukskooperativ. Inkluderande affärsmodeller kräver effektiva lokala organisationer som också företräder ofta marginaliserade grupper såsom kvinnor, ungdomar, jordlösa lantbrukare och migrerande arbetstagare.

Nationella lagar och institutioner viktiga
Enligt rapporten är nationella lagar och institutioner som reglerar jordbruksinvesteringar och markinnehav avgörande för huruvida effekterna av denna typ av investering är positiva eller negativa.

Internationella avtal som till exempel FAO:s frivilliga riklinjer för ansvarsfull förvaltning av markrättigheter, fiske och skog i förhållande till en nationell tryggad livsmedelsförsörjning kan vara vägledande för enskilda länder. Riktlinjerna antogs i maj 2012 av Kommittén för tryggad livsmedelsförsörjning (CFS).
 
De frivilliga principerna för ansvarsfulla jordbruksinvesteringar som respekterar rättigheter, försörjningsmöjligheter och resurser, vilka föreslagits gemensamt av FAO, IFAD, UNCTAD och Världsbanken är också relevanta i dessa sammanhang. Dessutom ska CFS inleda samråd i syfte att utveckla och se till att principerna för ansvarsfulla jordbruksinvesteringar antas av fler parter.
 
Investeringar i jordbruket är den viktigaste och mest effektiva strategin för fattigdomsbekämpning på landsbygden men, "… utmaningen för beslutsfattare, utvecklingsorganisationer och lokalsamhällen är att maximera fördelarna av utländska jordbruksinvesteringar och samtidigt minimera riskerna med detta". 

Utländska direktinvesteringarna ökar

FAO uppskattar att det behövs investeringar på drygt 80 miljarder dollar per år för att det ska gå att hålla jämna steg med befolkningsökningen och inkomstutvecklingen och samtidigt trygga livsmedelsförsörjningen för drygt 9 miljarder människor till 2050.

Även om utländska direktinvesteringar har ökat markant, särskilt i Asien och Latinamerika under det senaste decenniet, så är det endast en liten andel som går till jordbruket - mindre än fem procent i Afrika söder om Sahara. Detta innebär en möjlighet med tanke på den höga tillväxtpotentialen, särskilt mot bakgrund av de nuvarande höga världsmarknadspriserna på livsmedel.

"Det är viktigt att alla internationella investeringar främjar utvecklingen i mottagarlandet … för att dessa investeringar ska bli mer av ’win-win’ snarare än en slags ’nykolonialism’ ", betonar David Hallam, chef för FAO:s handels- och marknadsenhet i rapportens förord.

Läs mer:

• Pressmeddelandet på engelska
• FAO-rapport - Trends and Impacts of Foreign Investment in Developing Country Agriculture
• FAO:s handels- och marknadsenhet
• FAO:s frivilliga riklinjer för ansvarsfull förvaltning av markrättigheter, fiske och skog i förhållande till en nationell tryggad livsmedelsförsörjning
• Principer för ansvarsfulla jordbruksinvesteringar