Blogginlägg -
Röster om Marianne Lindberg De Geer
"I Växjö finns ett av de mest lyckade offentliga konstverk jag vet, Marianne Lindberg De Geers ”Bronskvinnorna eller Jag tänker på mig själv” utanför Växjö konsthall, som med en enkel självklar gestaltning av kroppsmedvetenhet och självbild tvingar sig ända in i betraktarens badrumsspegel. Blev det bråk om det? Det blev bråk om det. Bronskvinnorna sågades av vid fotknölarna (bokstavligt talat), böjdes, kläddes på.
Det var 2005. Bronskvinnorna står där och fortsätter bråka med de förbipasserandes självbild, varje gång man går förbi."
Kristoffer Leandoer, SvD, 16 mar, 2017
"Sedan trettio år tillbaka berör och upprör Marianne Lindberg De Geer med sina målningar, kollage, ljudverk och skulpturer. Ett självlysande konstnärskap, ett av Sveriges på en gång mest konsekventa och oförutsägbara. /- - -/ Jag tänker: vilken rikedom, vilket mod. Marianne Lindberg De Geers popularitet skymmer lätt det faktum att mycket av det hon gjort också varit kontroversiellt."
Ur Modigt och roligt på allvar, Dan Jönsson, DN, mars 2010
”På ett plan handlar de här bilderna på ett ovanligt bokstavligt vis om identifikation: med sitt eget ansikte som klippdocka klär Marianne Lindberg De Geer ut sig till allt mellan Jesus och Freud, Palme och Mona Lisa – och hela konsthistorien ingår i hennes kostymförråd."
Leif Nylén, ur efterordet i boken Jag tänker på mig själv, 1994
”Det finns inte längre någon bakgrundstrygghet. Det finns ingen dold agenda av osynligt självförtroende. MLDG aktiverar den arga, desperata och förtvivlade fulhet som inte självklart kan ersättas med skönhetens och kvalitetetens dyra ordning när man fått fett nog. Människorna man möter i hennes konst och dramatik är utsatta, det finns inget fallskärmsavtal.”
Aase Berg, ur förordet till Fem pjäser, 2012.
