Barn till frihetsberövade föräldrar – ett eftersatt område

Avsändare:

Skyddsvärnet – anno 1910, Knas hemma och Erla Lorentzon

Bakgrund

Barn till föräldrar som är frihetsberövade utgör en sårbar grupp som i dag inte får det stöd de har rätt till. Att växa upp med en förälders kriminalitet och att ha en närstående som är frihetsberövad är en erkänd riskfaktor för barns utveckling och framtida livssituation – ändå saknas systematiska insatser för att möta dessa barns behov. Frågan är eftersatt och prioriteras inte trots att konsekvenserna är välkända. Man kan sätta barn i fängelse men man kan inte arbeta preventivt så att barn inte hamnar i kriminalitet. Vem äger frågan? Och varför är det så många barn som faller mellan stolarna?

Problemet i dag

Majoriteten av kommunerna saknar specifika insatser för målgruppen, något som bekräftas av både Socialstyrelsens rapport (2018:54) och Skyddsvärnets egna utredningar. Stödet är ojämlikt fördelat över landet och styrs ofta av enskilda chefers inställning snarare än tydliga riktlinjer. Besöksrum och barnanpassade utrymmen i anstalterna har på många håll dragits in till följd av hög beläggning, vilket ytterligare försvårar kontakten mellan barn och förälder. Barnkonventionen – svensk lag sedan 2020 – tillämpas inte konsekvent, trots att Högsta domstolens beslut (B 1793-23) slår fast att barnets bästa ska vara styrande. Barn till frihetsberövande föräldrar lever dessutom ofta i stigma, ensamhet och bristande tillit till vuxenvärlden – vilket kan göra att de själva inte efterfrågar stöd.

Föreslagna åtgärder

• Det behövs ett tydligare ansvar för socialtjänsten att identifiera, informera, ge stöd och följa upp dessa barn. Det behöver finnas nationella riktlinjer för att säkerställa enhetliga insatser i hela landet.
  
• Samhällets aktörer måste arbeta uppsökande och ha en tydligare ansvarsfördelning för att identifiera målgruppen.
  
• Barnens delaktighet måste säkerställas i enlighet med barnkonventionens artiklar 3, 9,12 och 20 – barn har rätt till kontakt med sin förälder och rätt att komma till tals i beslut som rör dem. Vi behöver behålla barnperspektivet - I frågor som rör barn är det viktigt att barns egna erfarenheter och synpunkter tas till vara.
  
• Stärka samverkan och utveckla tydligare strukturer och ansvarsfördelning mellan skola, myndigheter och civilsamhälle.
  
• För att barns rättigheter ska få genomslag i praktiken krävs det att berörda aktörer har kunskap om barnkonventionen och om särskilda behov i situationer där en förälder frihetsberövas – detta gäller såväl rättsväsendets aktörer som socialtjänst och kriminalvård.
  
• Kriminalvården säkerställer och prioriterar barnbesök. Till följd av ett ökat antal intagna hanterar myndigheten ett stort inflöde av ansökningar om besökstillstånd och telefontillstånd, där ansökningar som rör kontakt mellan barn och förälder alltid ges prioritet.
  
• Föräldrar bör prioriteras till halvvägshus, eftersom vistelsen där räknas in i verkställighetstiden och därmed förkortar den totala tid som föräldern är frånvarande från barnet. Detta möjliggör en gradvis och mindre skadlig återförening med familjen.
  
• Barn behöver få information om en förälders frihetsberövande som är anpassat utifrån deras individuella förutsättningar, så som ålder, mognad, språklig förmåga och eventuella funktionsnedsättningar.
  
• Stärkt långsiktig finansiering till civilsamhällesorganisationer som Bufff och Solrosen, i stället för kortsiktiga projektbidrag. Kommuner och regioner bör ges incitament att ingå idéburna offentliga partnerskap (IOP).

Slutsats

Det finns ett konkret paket med lösningar, men det saknas politisk vilja och tydlig ansvarsfördelning. Att inte agera är ett aktivt val med kända konsekvenser. Arbetet med dessa barn är inte enbart en social skyldighet – det är en av de mest effektiva preventiva åtgärderna mot framtida kriminalitet.