Helsvenskt program när Tobias Ringborg är både solist och dirigent med Gävle Symfoniorkester

Ringborgs svenska favoriter

Torsdag 1 februari
Gävle Konserthus, Gevaliasalen 19.00

Fredag 2 februari
Ljusdal, Slottescenen 19.00

Gävle Symfoniorkester
Dirigent & solist: Tobias Ringborg, violin

Roman Svit ur Drottningholmsmusiken
Stenhammar Två sentimentala romanser
Linde En munter uvertyr
Andrée Andante quasi recitativo
Alfvén Midsommarvaka

På torsdag i Gävle Konserthus och på fredag på Slottescenen i Ljusdal gästar violinisten och dirigenten Tobias Ringborg Gävle Symfoniorkester med programmet Svenska Favoriter. Nu är det gott och väl 20 år sedan Tobias och orkestern först möttes, och det har blivit många samarbeten genom åren. I början hade Tobias rollen som solist, och senare hade han ett av sina första uppdrag som dirigent med Gävle Symfoniorkester. Nu möter orkestern Tobias som både violinist och dirigent i samma projekt, en kombination av yrkesroller han själv trivs mycket bra med.

-Det känns som om jag snabbare kommer nära orkestern som dirigent när jag också kan plocka upp violinen, och de känner att jag är en bra musiker, säger Tobias.

Just den nära kontakten med orkestern är viktig, tycker han, och upplever det som ett problem när det blir en känsla av vi-och-dem mellan dirigent och orkestermusiker. Ett sätt att hantera det är att som dirigent komma ned på golvet.

-Jag kämpar för att avståndet mellan dirigent och orkester ska bli mindre. Självklart ska jag stå för det musikaliska ansvaret, men det innebär inte att det måste vara så långt till den enskilde musikern i orkestern.

Tobias påminner om att för bara 100 år sedan var man som kompositör nästan alltid också verksam som musiker, dirigent och kanske också textförfattare. Att han skulle lägga instrumentet helt på hyllan, som flera av hans dirigerande kollegor valt att göra, är inte något alternativ.

-Jag började spela violin när jag var tre. I 40 år har den där trälådan varit som en del av mig, det går ju inte att bara lägga ifrån sig. Att sluta skulle vara som att ta bort en del av kroppen, skrattar Tobias.

När han ska instruera stråkarna i orkestern vet han exakt vad han talar om in i minsta detalj.

-Det kan vara fantastiskt skönt i rollen som dirigent - detta yrke med så många kompetenskrav.

Vad var det som gjorde att han började dirigera, trots att han hade en så framgångsrik karriär som violinist? Lite otippat svarar Tobias att det var hans enorma kärlek till operan, som grundlades när han var i 10-årsåldern. Han gick i Adolf Fredriks musikskola, och under hela mellanstadiet var han med i varenda uppsättning på Kungliga Operan där det krävdes en barnkör.

-Att vara på operan blev som ett gift för mig. Det var inte bara musiken som drabbade mig, det var dramat, scenen, själva huset och till och med doften av damm bakom kulisserna. Idag när jag kommer in på Kungliga Operan för att dirigera ger den där doften mig fortfarande samma känsla. Minnena lever kvar.

Det är inte bara operarepertoaren som har en stor plats i Tobias hjärta. Hans passion för den bortglömda eller sällan spelade svenska musiken är lika brinnande, och programmet han ska göra härnäst tillsammans med Gävle Symfoniorkester innehåller musik av flera av hans favoriter - Roman, Stenhammar, Andrée och Alfvén.

-Det handlar inte bara om att gräva fram musiken ur gömmorna och spela den, utan också fråga sig varför musiken glömdes bort. Varför har den legat ospelad? Jag vill försöka gottgöra den glömda musiken.

I våra grannländer har Finland sin Sibelius, Norge har Grieg och Danmark Nielsen, och de ses alla som nationalhelgon. Här i Sverige är vi inte särskilt stolta över våra nationella kompositörer. Tobias funderar på hur det kommer sig, och varför vi är så dåliga på att spela svensk musik på operascenerna och i konserthusen.

-En förklaring kan vara jantelagen, och kanske har det också med att göra att Sverige inte varit i krig på över 200 år. Vi har inte varit i behov av den samlande kraft det kan finnas i en stolthet över något nationellt.

Svenska Favoriter kallar han för ett godisprogram, och han har en vision om att orkestern ska känna samma stolthet och glädje över repertoaren som han gör.

-Fortfarande kan man möta en attityd av att svensk musik inte skulle kunna mäta sig med de internationella kompositörernas. Min uppgift är att få musikerna att tycka att det är både viktigt och roligt att spela dessa tonsättare, säger Tobias, och att det ska nå ut till publiken.
Anna Nyhlin