Forskning om paracyklingens klassificeringssystem

I sin avhandling har GIH-forskaren Johanna Liljedahl undersökt hur olika typer av funktionsnedsättningar påverkar prestationen inom paracykling.

– Jag är stolt över att resultatet av denna undersökning har en internationell påverkan på paracykling och bidrar till att personer med funktionsnedsättningar får liknande chanser i tävlingarna, säger Johanna Liljedahl.

Paracykling utövas av atleter med olika typer av funktionsnedsättning, som till exempel nedsatt muskelstyrka, amputationer, eller funktionsnedsättningar som påverkar muskelkoordinationen och resulterar i ofrivilliga och ryckiga rörelser eller ökad muskelspänning. Klassificeringarna är till för att minimera påverkan av funktionsnedsättningar på prestationen och syftet med avhandlingen var att undersöka hur olika typer av funktionsnedsättningar påverkar prestationer inom paracykling.

Klassificeringarna består av förkortningar där C står för cykling och T för trehjuling i kombination med en siffra. Ju lägre siffra desto högre grad av funktionsnedsättning, och till exempel C5 används för paracyklister med minsta funktionsnedsättningen.
– Klassificeringssystemet för paracyklingens C- och T-klasser har inte blivit vetenskapligt utvärderat enligt riktlinjerna från Internationella Paralympiska Kommittén, vilket är anledningen till att jag fått detta uppdrag, säger Johanna Liljedahl.

Totalt har 120 internationella paracyklister från hela världen deltagit. De har rekryterats från olika internationella paracykeltävlingar i Nederländerna, Belgien och Italien och testerna har genomförts i samband med tävlingarna.

Det sammanlagda resultatet från de fyra delstudierna visade att tävlingsfarten för män i klasserna C4 och C5 inte skiljer sig signifikant åt. Det visar också att idrottare i C5 uppnådde 90 procents cykelhastighet jämfört med cyklister utan funktionsnedsättning.

En studie visade att den nuvarande manuella mätmetoden, som används i C-klassen för att utvärdera benmuskelstyrka hos paracyklister med olika styrkenedsättningar de fått via muskelsjukdomar, var associerad med både statisk och dynamisk benmuskelstyrka. Den visade också att statisk och dynamisk styrka överensstämmer med varandra och var associerade med sprintkraft på cykeln och med tävlingsfart.
– Det innebär att benmuskelstyrka är relevant att utvärdera i klassificering inom para-cykel och att den manuella metoden, som är enkel att använda i fält, skulle kunna fortsätta att användas, säger Johanna Liljedahl.

En annan studie visade hur paracyklister med koordinationsnedsättningar i C- och T-klasserna uppvisade liknande resultat i koordinations- och styrketester för benen, vilket tyder på att de berörda klasserna eventuellt kan slås ihop.

Det har även genomförts en enkät om aktuella frågeställningar inom paracyklingens klassificeringssystem till personer med erfarenhet inom paracykling eller parasport. Den visade att alla deltagare var överens om att de nuvarande manuella muskeltesterna som används vid klassificering skulle kunna justeras från en poängskala från 0 till 5 till en skala från 0 till 2. Dessutom tyckte deltagarna att paracyklister som cyklar med ett ben borde tävla separat från paracyklister som cyklar med båda benen och att paracyklister med koordinationsnedsättning borde tävla separat från paracyklister med rörelsenedsättningar de fått via muskelsjukdomar.

– Fortsatt forskning inom paracykling bör fokusera på definitionen av den minsta möjliga funktionsnedsättning som uppfyller kraven för att tävla i paracykling. Den bör även försöka definiera skillnaden mellan C- och T-klasserna för idrottare med koordinationsnedsättning, säger Johanna Liljedahl.

Forskningsstudien är finansierad av GIH och Internationella cykelförbundet.

Ta del av avhandlingen "Mot evidensbaserad klassificering i paracykel" på GIH:s forskningsdatabas DiVA.

För mer information kontakta:
Johanna Liljedahl, forskare GIH, e-post: johanna.liljedahl@gih.se tel: 08-120 537 45
Louise Ekström, kommunikatör press och PR GIH, e-post: louise.ekstrom@gih.se tel: 070-202 85 86