Många handledsbrott ofullständigt behandlade

Vid mer än hälften av alla distala radiusfrakturer, den vanligaste formen av handledsbrott, förekommer också ledbandsskador som kan leda till bestående besvär.

– Det här är något som vården alltför ofta missar, säger Anders Wallmon, överläkare vid HandCenter i Göteborg. Vi kan inte godta att tusentals människor går omkring med ofullständigt behandlade skador.

Anders Wallmon genomför därför under hösten flera föreläsningar för att uppmärksamma problemet.

Varje år bryter omkring 20 000 personer handleden. Det gör handledsfrakturer till den vanligaste typen av benbrott i svensk sjukvård. Det typiska är att en person faller, ofta utomhus när det är halt eller i samband med olika snabba sporter, och tar emot sig så att strålbenet bryts någon centimeter ovanför handleden. Facktermen för dessa handledsbrott är distal radiusfraktur (distal = bortre änden av ett ben eller en muskel, radius = strålben).

Handledsbrott kan se olika ut och därför krävs olika slags behandlingar. I normalfallet gipsas handleden i fem veckor, men i vissa fall måste benen fixeras – antingen med hjälp av inborrade pinnar eller med plattor som sätts in genom öppen kirurgi. Dessvärre är det inte ovanligt att problem med smärtor och svaghet i handleden kvarstår även efter att frakturen har läkt.

Tre av fyra har ledbandsskador
Anders Wallmon har gått igenom ett antal patienter med kvarstående besvär. Han har undersökt deras handleder med titthålsteknik, så kallad handledsartroskopi. Resultatet visade att 75 procent av patienterna har en eller flera ledbandsskador som riskerar att leda till bestående besvär.

– Alltför många patienter som har kvarstående smärta och svaghet får höra att ”allt ser bra ut på röntgenplåtarna, så det är nog som det ska”, säger Anders Wallmon. Men har man fortfarande ont efter rehabilitering måste vi läkare utgå från att ledbanden är skadade tills vi har bevisat motsatsen med handledsartroskopi, en undersökning via titthål.

Anders Wallmon presenterade nyligen sina resultat vid 24th Scandinavian Hand Society Meeting i Köpenhamn och kommer att ta upp dem igen under den pågående ortopediveckan i Kristianstad. 

– Min förhoppning är att ortopeder över hela landet ska få upp ögonen för den här typen av skador, säger han.  

Anders Wallmon utför cirka 100 handledsartroskopier per år och har anlitats som instruktör vid European Wrist Arthroscopy Society, EWAS. 

Fakta om handledsartroskopi
En artroskopi görs vanligen när patienten har haft en handledsskada, till exempel en kraftig stukning, där värken inte går över. Det kan också gälla brott på strålbenet eller vid värk utan föregående skada.

Handledsartroskopi görs både för att ställa rätt diagnos och för att behandla vissa skador med hjälp av titthålsteknik.

Handledsartroskopi görs med så kallad dagkirurgi – patienten kommer till operationsavdelningen på morgonen och åker hem på eftermiddagen.

Oftast görs en artroskopi av handleden i lokalbedövning, men andra bedövningsformer kan också förekomma.

Ingreppet går till så att ett cirka tre millimeter brett metallrör med belysning och kamera förs in i handleden. Därefter fylls leden med koksaltlösning för att kirurgen ska få bra sikt. Leden filmas och visas på en bildskärm. Det ger kirurgen en bra översikt av hur ledytorna ser ut, om brosket är helt och om det finns några lösa brosk- eller benbitar i leden. Kirurgen kan också avlägsna skadade och lösa delar ur leden med hjälp av artroskopet.

Patienten kan använda handen direkt efter handledsartroskopin, men det kan kännas ömt. Patienten behöver som regel inte vara sjukskriven längre än sju dagar. Men sjukskrivningsperioden kan variera beroende på vilken typ av arbete patienten har.

Efter handledsartroskopin får patienten några små ärr på huden, tre till fyra millimeter långa.

För mer information, kontakta HandCenter: Överläkare Anders Wallmon, specialist i handkirurgi och ortopedi, telefon 070-633 98 66