Anorexin höll på att kosta mig livet

Jag vet hur tårar smakar, jag vet hur läppar ler och jag vet hur kroppen skakar när man inte orkar mer. Detta är min historia genom psykisk ohälsa i form av ätstörningar. Jag ska vara rak på sak, det är ett helvete. Observera nu att jag skriver inte detta för att få uppmärksamhet eller att ni ska tycker synd om mig. För så är fallet inte, då jag har växt oerhört mycket som människa under min sjukdomsperiod. Jag brukar uttrycka mig “titta framåt inte bakåt, för då trillar man”.

Jag har varit sjuk i psykisk ohälsa, ätstörningar som utlöste en depression, självskadebeetende, självmordstankar, låg självkänsla, tvångsbeteenden samt extremt mycket ångest. Mina tyngsta dagar någonsin! Nu är det dags för mig att beskriva min resa genom anorexin. Kom ihåg att jag inte skriver detta för att trigga någon eller inspirera dig. För det är en hemsk kamp att gå igenom. Jag skriver detta för att upplysa att “många” människor är drabbade av ätstörningar. Under min första tid som sjuk kände jag mig så utanför, då ingen i min närhet var drabbad eller pratade om det.

Redan som 7-8 åring började jag jämföra mig med tjejer i klassen. Jag “kände” mig så mycket större än alla andra. Men så låg det verkligen inte till. Under denna period pratade jag tillsammans med mina närmsta vänner om utseendefixering. Vi sa öppet och klart vem som var tunnast och störst. Jag fick alltid höra att jag var den långa, spinkiga tjejen. Trots det var jag aldrig nöjd. Det fanns alltid någon finare eller bättre. Självkänslan samt självbilden har aldrig varit med mig.

Men någon gång i slutet av 5an bestämde sig jag och mina vänner att vi skulle “banta” för första gången så att vi stack ut lite i mängden. Vi ville vara de där “coola” tjejerna och glänsa ut och briljera framför killarna. Jag siktade på att bli en smal blondin med mycket smink tillsammans med en snygg och sexig klädstil. Mina kompisar och jag sa som alla tonårstjejer säger “jag ska bara gå ner några kilon”. Ni vet vad jag menar? Jag var en exakt sådan person och efter 3-4 veckor slutade man med bantningen, samt gick upp de där kilona på nolltid. Så höll jag på i perioder, fram och tillbaka! Min självkänsla och personlighet ändrade på sig snabbt efter första bantningskuren. Min självmedvetenhet hade gått ner till botten och min kropp började kylas ned. Effekten på detta ledde till att jag blev deprimerad, trött och självmordsbenägen. Problemet var att ingen fattade att orsakerna låg i självsvält fram och tillbaka. Inte ens jag själv!

Min vilja var så fast och beslutsam att jag skulle bli modell. Kom med i någon form av modellagentur, dilemmat var bara att jag hann inte gå på något modelluppdrag innan min hjärna “kollapsade” av ångest. Detta var i årskurs 7 och istället för modellkarriären fick jag ägna mina dagar åt skräck. Läste på någon modellhemsida att man skulle vara minst X cm lång och väga X antal kilo. Orsaken till bantningen var att jag inte vägde de där X antal kilona. Från den dagen satte min ätstörning igång på riktigt. Drog ner mer och mer på maten. Fästet blev så starkt att jag rasade i vikt. I detta stadium var jag inte bara psykiskt sjuk utan led även av fysiska symtom såsom oregelbunden mens, började frysa, svimmade och min ork var långt ifrån “normal”.

Men det struntade jag i, tills skolan reagerade över mitt sjuka beteende. Mamma ringde omedelbart till ätstörningsenheten och där har jag gått sedan dess. Dessutom har jag varit inlagd på sjukhus och behandlingshem i flera omgångar. Jag har lidit av både anorexi och ätstörning UNS. När jag var som “sjukast” var maten så pass jobbig att jag tyckte det var ångestframkallande att dricka vatten. Men min räddning var inte sjukhusvistelserna utan alla mina fysiska symtom anorexin skapat under åren. Alltifrån kollapser i epileptisk karaktär, medvetslös attacker, synbortfall och kroppens brister av näringsämnen.

Min tvillingsyster Tilde uppmärksammade vårdens diskussioner när jag drabbades av mitt första epilepsianfall och medvetslöshet. Sjukhuspersonalen förklarade för varandra att än 10-12 årig flicka hittades medvetslös. Men i själva verket var jag 16 år gammal. I efterhand har dessutom Tilde berättat för mig att hon frågat en sjukhusansvarig om jag skulle överleva? Kvinnan hade inget svar på den frågan, utan såg mestadels bekymrad ut. Efter denna händelse öppnades en ny kämpaglöd inom mig. Jag hade inget annat val. Liv eller död. Mina föräldrar skulle inte behöva gå igenom ett dödsfall och vara tvungna att säga hejdå till sin 16 åriga flicka. Det är nog bland det värsta en förälder kan vara med om. Detta var min räddning och min insikt att sjukdomen höll på att kosta mig livet.

Detta gör ont att säga, men jag är långt ifrån frisk. Bakslag och återfall har blivit min vardag. I skrivande stund är jag inskriven på ett behandlingshem för min allvarliga anorexi och varit under 17 veckors tid. Varje dag strider jag mot en hemsk kamp inombords. Ångesten är med mig dag som natt. Timme för timme. Men jag ska aldrig ge upp, för det går att bli frisk.

Vill du komma i kontakt med skribenten?

Skriven av Alma Stoor, 18 år, Karlskoga (Örebro Län)
almastoor@hotmail.se