Neue Sachlichkeit: North and South – Konferens och konsert

Från 9 till 11 april, i samarbete med Örebro Universitet, hålls konferensen “Neue Sachlichkeit: North and South” på Italienska Kulturinstitutet i Stockholm. Konferensen, med föredrag från svenska och internationella musikforskare, är gratis och öppen för allmänheten.

Konferensen ägnas åt mellankrigstidens nysaklighets-rörelse (neue Sachlichkeit) och dess inflytande på europeisk musik. Trots att den länge betraktats som en huvudsakligen tysk företeelse, så står det alltmer uppenbart att nysaklighets-rörelsen varit betydelsefull för musikutvecklingen – inbegripet både komposition, framförande och lyssnande – i hela Europa, även efter krigsslutet.

Avståndstagandet från den expressionistiska estetiken, fascinationen för ’mekanisk musik’ och reproduktionsmedier som grammofon och radio, samt en strävan efter objektiva musikframföranden, var ämnen som livligt diskuterades i många länder, även om det inte skedde under rubriken nysaklighet.

Syftet med konferensen är därför att undersöka om dessa förändrade uppfattningar om musik bör ses som tillfälliga uttryck under en estetiskt och ideologiskt turbulent epok (1900-talets mellankrigstid), eller om det finns fog för att tala om en mer genomgripande och bestående förändring, där nysaklighetsrörelsen kan betraktas som en av dess viktigaste manifestationer.

Du kan ladda ner hela konferensprogrammet genom att klicka här.

Som en del av konferensen kommer pianisten Anna D’Errico spela en konsert som representerar denna musikaliska tendens. Konserten hålls i vårt Instituts Auditorium onsdag 10 april kl. 18.

Anna D’Errico beskriver konsertens röda tråd såhär:

De tidlösa poserna i Danseuses de Delphes öppnar det här programmet i den modernistiska musikens tecken.

Claude Debussy blickar gärna bakåt; hans neoklassicism öppnar dörrarna åt modernismen tack vare ett innovativt harmoniskt formspråk och ett nytt sätt att tolka klangfärg som en del av kompositionens material. Intill honom finner vi Hilding Rosenberg, som var den första i Sverige att överkomma den romantiska estetiken. Hans Improvisationer är fragment som letar efter en ny klangfärg och en ny syn på musik.

Programmets två italienska kompositörer kommer från tidsramens två motpoler. Ferruccio Busoni är en ambivalent figur, på många sätt kopplad till romantiken men hans kompositionsspråk introducerar, även i en djup kontrapunktism, märkbara innovationer vad gäller harmoni och klangfärg. Berceuse, från 1907, tillägnad hans bortgångna mor, är ett slående och mycket raffinerat verk vad gäller de olika ljudplanen. Luigi Dallapiccola tar den neoklassiska estetiken närmare ett seriespråk: hans Sonatina canonica, komponerad 1942 och skapad baserad på fragment från Capricci för violin av Niccolò Paganini, använder sig av imitationstekniker som under den tiden var centrala för kompositörerna vid Andra Wienskolan som ett sätt att förnya musiken. Så var det framförallt för Anton Webern vars Variationer op. 27 är ett av de största exemplen på seriell musik och är ett kontrapunktistiskt mästerverk.

Programmet avslutas med Maurice Ravel och en nostalgisk blick bakåt: La valse, en av hans vackraste och mest orofyllda komponeringar, är en hyllning till den dans som signifierar la Belle Époque, som har hyllats av en värld – den under efterkrigstiden – som har förlorat den sista valsen och som vet att den inte kommer kunna återvända dit.