Stoppa utvisningarna av afghanska tonåringar!

Publicerat på hemsidan 18.11.2017

Vi är tusentals som protesterar mot tvångsutvisningarna av ungdomar med afghansk bakgrund. Vi uppmanar regeringen att ompröva sin inställning. En möjlighet är att ge dessa ungdomar åtminstone ett temporärt uppehållstillstånd för att låta dem slutföra sin skolgång. Det skulle minska riskerna för att antalet papperslösa unga människor i vårt land exploderar.

För ett drygt år sedan sade Stefan Löfvén: ”Och lika stolt blir jag över att se er här idag, och alla över hela Sverige som sluter upp för solidariteten. Alla ni som säger: vi vill hjälpa till, ni som leker och läser läxor med barn som precis kommit till Sverige. Ni som visar att vi finns till för varandra.”

Några månader senare tog regeringen initiativ till en av Europas hårdaste asyllagstiftningar. I juli antogs den i riksdagen.

De senaste månaderna har vi sett innebörden: att tonåringar, framför allt hazarer med afghansk bakgrund, mot sin vilja skickas till ett land där de flesta aldrig varit. Dessa tonåringar har fått nya och engagerade ”föräldrar”, lärare, gode män, hvb-personal, cirkelledare, idrottsledare m.fl. – sådana personer som Stefan Löfvén berömde förra året.

De kommer till ett land där de tillhör en förföljd folkgrupp, där miljoner internflyktingar bor i tält och saknar mat, där arbetslösheten är hög och där det väpnade våldet ökar. De kommer inte att kunna slutföra sin skolgång.

De flesta har vuxit upp i andra länder. Att som barn eller ungdom i Afghanistan sakna ett socialt nätverk gör dem, enligt UNHCR, extremt sårbara för våld, sexuellt utnyttjande (det gäller även pojkar) och tvångsrekrytering till militanta grupper.

Svenska Afghanistankommittén, som hanterar Sveriges bistånd i Afghanistan och därför känner landet väl, ber regeringen att inte utvisa unga afghaner till Afghanistan: ”Alla som i det här läget skickar tillbaka flyktingar bidrar till en än mer osäker situation i landet. Afghanistan behöver tid på sig att ställa om sin ekonomi, bygga upp sina institutioner och skapa fred. Afghanistan behöver andrum.”

Proteströrelsen har vuxit snabbt i Sverige. Demonstrationer, upprop och debattartiklar har uppmärksammats i svenska och utländska media. Regeringens reaktion är förvånande. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson säger ”vi kan inte ta ansvar för alla pojkar i Mellanöstern”. Nej, självklart – vi talar om de pojkar med afghansk bakgrund som finns i Sverige och som stat och kommun satsat stora resurser på!

Morgan Johansson hänvisar till Migrationsverkets ändrade praxis. Men Migrationsverket följer de signaler som regering och riksdag sänt ut: ”Skicka ut så många som möjligt av dem som sökt skydd hos oss!”

Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme har gett världen en bild av Sverige som humanismens förespråkare, där mänskliga rättigheter för alla varit riktmärket. På mindre än ett år vänds denna bild till sin motsats. En gatuteater som sprids på nätet visar Sverige som ett oärligt land, där statsministern är villig att med statliga mutor göra sig av med icke önskvärda individer. Barnrättsaktivister i olika delar av världen är oroliga: ”I slutändan är det barnen och barnrättskämpar runt om i världen som får betala när Sverige monterar ner sin migrationspolitik”.

Vi skäms för att vi nekade 10 judiska läkare från Nazityskland inresetillstånd 1939. Vi skäms för att vi utvisade 246 balter till Sovjetunionen 1946. Vi skäms för att vi lät CIA ta hand om utvisningen av två egyptier 2001. Nu står vår regering och riksdag i begrepp att tvångsutvisa kanske 20 000 tonåringar till Afghanistan. Nog är väl det något att skämmas över?

Idag ökar populism och främlingsfientlighet världen över. Valet i USA har gjort detta legitimt. I denna värld behövs ett land, om än litet, som står upp för mänskliga rättigheter. För att tala med Stefan Löfvén: ”Vi ska fortsätta vara ett land som bär solidariteten som vår största stolthet”.

Vi förstår att invandringen måste regleras, men regleringen måste ha nyanser. Denna grupp särskilt utsatta ungdomar måste ges undantag.

Det upprop som några av oss tagit initiativ till, ”Stoppautvisningarna av de afghanska ungdomarna”, har i skrivande stund undertecknats av 4627 personer. Följande organisationer har ställt sig bakom: Sveriges Läkarförbunds etik- och ansvarsråd, Sjuksköterskornas etiska råd i Svensk sjuksköterskeförening, Akademikerförbundet SSR, Flyktinggruppernas riksråd FARR, Läkare i Världen, Rosengrenska stiftelsen i Göteborg, Arbetskooperativet Solidaritet (ABIS) och Barn- och ungdomsrättspartiet.

Vi vill nu ha svar på följande frågor:

1. Migrationsverkets handläggare uppdaterar ofta åldern på ett sätt som ter sig obegripligt. Säkra metoder för att bedöma en persons ålder saknas idag. Hur garanteras att åldersuppskrivningen sker på ett rättssäkert sätt? Hur kan vi veta att Migrationsverket inte tillämpar ”hellre fälla än fria”?

2. Förutsatt att myndigheterna lyckas tvångsförvisa alla som efter åldersbestämning anses vara vuxna, hur tänker man sig att bortåt 20 000 ensamkommande tonåringar, bara från Sverige, ska kunna klara sig i Kabul? Vilken organisation finns på plats för att ordna boende, mat och arbete?

3. Regeringen avser att stötta mottagandet i Afghanistan via lokala myndigheter. Vilka garantier kan ges att i ett land med hög grad av korruption stödet verkligen kommer de utvisade till del?

Vi kräver:

Ge asylsökande afghanska barn och ungdomar rätt att gå ut grundskola och gymnasium! Ge dem uppehållstillstånd för hela skoltiden!

Ingrid Eckerman, allmänläkare, chefredaktör AllmänMedicin, Stockholm

Bertil Hagström, allmänläkare, med.dr., Horred

Elin Karlsson, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, Eskilstuna

Lars H Gustafsson, barnläkare och författare, Lund

Urban Hidman, fil.lic, leg. psykolog, Stockholm

Jan Halldin, psykiater och socialmedicinare, Stockholm

Bengt Järhult, allmänläkare och debattör

Mats Eliasson, professor i medicin, Umeå universitet

Lars-Bertil Arvidsson, f.d. hälso- och sjukvårdsdirektör SLL, managementkonsult, Stockholm

Töres Theorell, stressforskare, professor emeritus, Stockholms universitet

Christer Hogstedt, professor emeritus, arbetsmedicin, Karolinska institutet

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, Stockholms universitet

Joachim Vogel, professor emeritus, välfärdsforskare, Stockholm

Stefan de Vylder, nationalekonom, Stockholm

Bertil Egerö, docent emeritus i sociologi, Lund

Marita Eastmond, professor i socialantropologi, Göteborgs Universitet

Göran Djurfeldt, senior professor i sociologi, Lund University

Media äger rätt att publicera texten med angivande av författare.

Kontakt ingrid at eckerman.nu  070 55 73 193