Vårt fantastiska Sverige?

Har den senaste tiden fått en rejäl dos av brist på empati i vårt vackra land.

Tidigare i juli åkte jag med två av mina barnbarn, 5 och 3 år gamla, med tåg, SJ, från Härnösand (buss Hsd - Svall) därefter tåg som skulle ta oss till Uppsala. Allt gick bra men i Söderhamn blev tåget strömlöst p g a hällande regn och storm, ett träd hade blåst omkull över en ledning.
Efter en längre tids väntan fick vi besked att vi skulle få åka buss till Gävle där vi skulle byta till tåg igen. Regnet vräkte ner och vi var alla genomblöta, till min förvåning rusade alla vuxna, gamla och unga, utan barn, de knuffade sig fram för att få bra platser på bussarna. INGEN absolut ingen brydde sig om att hjälpa andra medpassagerare. Och ja, dom knuffade även dom små barnen så att dom ramlade. Och med två små barn i handen + väskor och ryggsäckar som ensam vuxen är det inte enkelt att vara snabb. Vi kom sist på en av bussarna, jag vädjade till folk för att vi skulle få sitta tillsammans men ack nej, ingen flyttade så att vi kunde sitta tillsammans - utan tvärtom irriterade och helt utan förståelse.
En familj, som trängde ihop sig så att vi tre fick plats bredvid varandra, vittnade om hur vuxna utan barn är helt rabiata för att ta sig före i köer och i synnerhet vid tillfällen som detta.
De som trängde sig före vid denna incident beklagar sig över hur illa ställt det är med ungdomar som växer upp och att dom är respektlösa mot vuxna, men de ungdomar som gör så, gör ju bara som dom ser att vuxna gör - vräker sig fram för att få bästa platsen, utan empati och medkänsla. Man gör inte som folk säger utan som folk gör - en sanning så sann som något.
Hur det slutade? Jag insåg när vi kom till Gävle att jag aldrig skulle hinna med tåget till Uppsala - vårt bagage var utslängt vid busshållplatsen - barnen var genomblöta - vuxna som trängde sig fram, så jag ringde min son som fick möta upp oss i Gävle.

Kikki Högberg
Brand Manager
kikki@kikkihogberg.se
070-3705261