Pressmeddelande -

Vad blev det av vår vackra, starka, spännande utställning som ingen har sett men alla har synpunkter om?

Efter att par dagars nyhetsrapportering med anledning av domprosten Hakon Långströms avhopp lever utställningen Uppenbar(a)t sitt eget liv. Den blev till skandalrubriker om porrbilder, fortsatte med texter om ?en utställning där Jesus avbildas på fotografier med nakenhet, oralsex och Hitler?. Insändare vittnar om människor som tror att Kulturhuset kommer att visa en utställning som skändar Jesus och gör narr av det som för många människor är heligt. Det är inte en utställning vi känner igen, det är inte Uppenbar(a)t. Stockholms stift har nu beslutat att de inte kan stödja utställningen med motiveringen: - Vi missbedömde de krafter som en fotoutställning kring Jesusbilder kunde framkalla. Mycket av diskussionen kom att handla om bilder som inte ingår i utställningen, säger biskop Caroline Krook. I Kulturhuset är vi vana vid att ta upp laddade ämnen till debatt, det fria ordet har alltid varit viktigt för oss. Därför intensifierar vi nu sökandet efter andra samarbetspartners för att möjliggöra utställningen som nu är ännu viktigare att visa. Kulturhusets utställning Uppenbar(a)t kommer att presentera ett sextiotal fotografer som ger sin bild av Kristusgestalten, från 1850-talet till i dag. Utställningen är både konst- och religionshistoriskt intressant och här avspeglas olika tiders och samhällens syn på Kristus. Det finns naturligtvis ingen avsikt att såra eller provocera, utan här visas fotografier som både rör och berör. Söndagen den 8 oktober slår vi upp portarna till en vacker och tankeväckande utställning som varken innehåller porr, oralsex eller ?sexuella akter?, men som vill öppna för samtal och diskussion, och sist men inte minst, ge en stark konstupplevelse. För ytterligare information kontakta: Margareta Zetterström Utställningschef Tfn 08-508 31 457, pia.bise@kulturhuset.stockholm.se mobil 070-46 31 457 http://www.kulturhuset.stockholm.se » Kulturhuset, stadsomvandlingen och den kulturella demokratin När vi under kommande årtusende ser tillbaka på 1900-talets svenska kulturliv så kommer med all säkerhet Kulturhuset att ses som platsen där de flesta av seklets kulturpolitiska frågor kom att aktualiseras. Där finns allt: polariseringen stadscentrum - ytterstad, den nya idén om 'kulturens vardagsrum', viljan att nå en ny publik för kulturen, konsten som demokratiskt 'verktyg', omsorgen om barnen och ungdomens kulturbehov, viljan att skapa gränsöverskridande utställningar och program och inte minst en ny syn på tredje världens samtida konst som jämställd västvärldens konstnärliga uttryck. Man kunde tillägga att vid tillkomsten 1971-74 fanns också mycket tydligt en maktkamp mellan den statliga och den kommunala sfären, som fick till följd att den planerade flytten av Moderna museet till Kulturhuset och Sergels torg aldrig blev av. Den maktkampen har fortsatt under slutet av 1900-talet, delvis förstärkts men samtidigt har den blivit mer generell. Cityplanen 1962 En plattform för hela utvecklingen av Kulturhuset med omgivning lades i Cityplanen för Stockholm 1962. Rivningen av gamla Klara skulle bana plats för en ny roll för kulturen i ett distrikt som i övrigt såg ut att helt bli affärskvarter och trafiksystem. Stockholmspolitikerna och kulturdebattörerna såg nödvändigheten av en stark kulturell närvaro för att balansera den kommersiella koncentrationen runt Sergels torg. När en arkitekttävling utlystes 1965 om hur man skulle 'knyta ihop' den norra och södra delen av nedre Norrmalm med hjälp av bl.a. en riksbank, en teater, utställningslokaler, hotell och restaurang samt butiker och kontor så inkom 45 förslag från många av 1900-talets viktiga arkitektkontor i Norden. Peter Celsing Celsings arkitektkontor fick första pris för sitt förslag, och det är inte svårt att fortfarande uppleva genialiteten i den sammanhängande skärmen för Kulturhuset kopplad till teaterhus och riksbanksbyggnad. Om man idag upplever att kvarteret också fått sina 'bakvatten' så är det inte Peter Celsings fel. Förutsättningarna var rätt hopplösa med de trafiklösningar som också förutsågs och med redan tagna beslut om att gångtrafikanterna skulle ned under jord. Läsesalongen ett "kulturens vardagsrum" Den västra delen av Kulturhuset samt bakomliggande teater-och kontorshus invigdes 1971, men det mesta av kulturen inklusive Stadsteatern fick än så länge vänta med att flytta in då allt utom bottenvåningen hyrdes ut till Riksdagen som provisoriska lokaler i samband med ombyggnaden av Riksdagshuset och Kanslihuset. Detta gav dock chansen till Läsesalongen att inrätta sig längst ned vid plattan, och även Klarateatern kunde börja med sin verksamhet. I Läsesalongen kunde man då förverkliga det 'kulturens vardagsrum' som man inom biblioteket såg som ett nödvändigtexperimentfält, och detta gav ett anslag till Kulturhuset i sin helhet som man kan säga förberedde verksamheten i den kommande östra delen av huset. Staten hoppar av Redan 1969 hoppade staten av från den kommande östra delen av Kulturhuset och beslutade att Moderna museet skulle få ligga kvar på Skeppsholmen samt istället byggas till på plats. I en skrivelse den 27 augusti detta år går dåvarande statsrådet Olof Palme igenom skälen för detta, bl.a. noteras att en flyttning skulle bli för dyr, att lokalerna är för begränsade till ytan och att staden inte betalar så mycket av flytten som man borde. Huset fylls Genast måste staden själv se till att östra Kulturhuset fylls på annat sätt, och en rad beslut tas som i grunden förändrar kulturadministrationen i Stockholm. För Kulturhusets del innebär detta att stadens egen konsthall, Liljevalchs på Djurgården får ett utvidgat ansvar för Kulturhusets utställningsverksamhet, vilket leder till skapandet av en gemensam konstavdelning; dessutom att stadens allmänna programverksamhet får svara för programmen i Kilen och Hörsalen och att Stadsmuseet får lägga utställningsprogram i en lokal vid gatunivån (nuvarande Serieteket) samt även barnverksamheten i Allrummet intill. Det betydde också att ett helt våningsplan i östra Kulturhuset lämnas över till stadens allmänna informationsverksamhet, Information Stockholm. En lapptäckslösning, således, som skulle komma att komplicera helhetsprofilen för Kulturhuset under de närmaste decennierna. Mot kommersialismen Under hela denna process anar man starka och motstridiga krafter. Olof Palmes brev (i nära samråd med Pontus Hultén) stoppar den 'längtan' till en mer komplicerad och publik urban miljö som Moderna museet hade under Pontus Hulténs tid och som denne senare skulle utveckla vidare under sin tid som chef för museum och utställningar på Centre Pompidou i Paris. Man kanske också kan förstå att kollisionen mellan Pontus Hultén med medarbetare och den kommunala politiken i Stockholm blev hård och att man inte på något sätt talade samma språk när det gällde delar av kulturverksamheten i det kommande Kulturhuset. Samtidigt är det lätt att inse vilketkulturpolitiskt krafttag stockholmspolitikerna tog för att lösa den uppkomna krisen och verkligen göra Kulturhuset till den kulturella motkraft mot det kommersiella livet i city som det så länge hade talats om och som faktiskt var den enda hoppfulla aktionen i en stadsomvandlingsprocess som så gott som alla såg på med vrede och besvikelse. Debatt kring Kulturhuset Debatten var heller inte rolig. Det fanns inga pressröster som hälsade Kulturhusets födelse med glädjerop. "Här bygger Stockholm landets största vacuum", utropade Claes Brunius i Expressen den 18 maj 1970, och Kurt Bergengren i Aftonbladet var djupt kritisk över att Kulturhuset gjordes "till en hyreskasern för institutioner" (den 15 maj 1970). Han tvivlade på att Stockholms politiker verkligen ville satsa de medel som behövdes för att ta viktiga utställningar till Kulturhuset, och han var orolig för att det fria kulturlivet inte skulle få det utrymme i huset som de förtjänade. Kurt Bergengren frågade sig om det 'samhällsexperiment' som Moderna museet hade utlovat för Kulturhuset nu verkligen skulle gå att genomföra när "Stadshuset låter sina institutioner dra in i Kulturhuset". Institutionerna drog in. Det var bara det att de var inte så institutionella som man kunde befara. Det kommunala kulturlivet står där långt ifrån det statliga när det gäller strukturella hierarkier. I gengäld har man en större politisk närvaro, men den var i Kulturhusets tidiga liv snarare ett stöd för att det nya 'öppna' programmet skulle kunna genomföras. Allt smälte samman med vissa ansträngningar, och publiken upplevde troligen inte huset som något annat än en helhet. Stockholms kulturpolitik fick ett ansikte utåt, som retade en hel del men gladde desto fler. Inte minst glada blev de yngre generationerna, som såg fördelarna med rörliga och föränderliga program för bibliotek, scener och utställningar. Den institutionella strukturen försvann 1992, då Kulturhuset blev en egen enhet inom Stockholms kulturförvaltning. 10-årsjubileum När Kulturhuset fyllde tio år 1984 noterade Anders Clason i en artikel i jubileumskatalogen att Kulturhuset är årsbarn med 1974 års kulturpolitik. Nu på åttiotalet ses inte detta med blida ögon, säger han också, men tillägger att för honom och många andra "är ändå Kulturhuset det enda riktiga exemplet på att idéerna i 1974 års kulturpolitik prövats och prövas igen. Och överlevt." Kulturhuset och framtiden Kulturhuset har nu upplevt mer än trettio år av verksamhet och allt fler ser huset som en lika nödvändig som spännande plats mitt i city. Det ligger där fullständigt självklart och med en auktoritet både i sin arkitektur och sitt budskap som skapar hopp för framtiden. Ett av 1900-talets vackraste hus i Stockholm och en verksamhet som i koncentrat manifesterar stockholmarnas rätt till ett kulturellt centrum mitt i staden. Kulturhuset är en plats för den kulturella hetluften på många områden och väl rustat att ligga i fronten på kulturens aktivitetsskala. Detta är det Nya Klara, det som lever vidare in i framtiden sedan sorgen över det gamla Klara stillats något. Det är inget dåligt kulturarv att lämna över till framtiden, detta Kulturhus! Här finns många år av starka visioner och fantastisk kulturverksamhet, av hårt arbete och stor entusiasm. Bättre än så kan det inte vara. Beate Sydhoff Ständig sekreterare Kungl.Akademien för de fria konsterna f. Kulturhuschef.

Ämnen

  • Konst, kultur, underhållning

Regioner

  • Stockholm