ROBERT PLANT WITH SAVING GRACE AND SUZI DIAN TILL PARKSNÄCKAN I UPPSALA!

Robert Plant with Saving Grace and Suzi Dian ger sig ut på turnén Root & Branch. Den 13 juli 2027 spelar de på Parksnäckan i Uppsala, och det är turnéns enda spelning i Skandinavien!

Biljetter släpps måndag den 2 november kl. 10.00 via LiveNation.se
Som medlem på LiveNation.se får du tillgång till ett förköpserbjudande som startar fredag den 30 oktober kl. 10.00.

Robert Plant är, både bokstavligt och bildligt, det största namnet på omslaget till Saving Grace. Ändå skulle han vara den förste att säga att albumet i allra högsta grad är ett lagarbete, och titeln är också namnet på det nya bandet. Medlemmarna fördes samman av en gemensam kärlek till rootsmusik, både gammal och ny: blues, folk, gospel, country och de lockande ljuden däremellan. Precis som Plant vill de utforska hur genrerna utvecklas, ta reda på var musiken har sina rötter och se hur de tillsammans kan blåsa nytt liv i den musik de älskar.

Det märks i låtarna som hamnade på albumet. Där finns välkända traditionella sånger som den vemodiga ”I Never Will Marry”, den afroamerikanska spiritualen ”Gospel Plough” och ”Chevrolet”, som Donovan gjorde om till ”Hey Gyp (Dig the Slowness)” redan 1965. Där finns också vackert framförda udda val som ”The Ticket Taker” av trion The Low Anthem från Providence, Rhode Island, den storslagna ”Everybody’s Song” av den hyllade indierockduon Low och Moby Grapes pastorala ”It’s A Beautiful Day Today”. Plant, som producerade albumet tillsammans med bandet, tar sällan hela scenen själv. Oftast delar han sången med Suzi Dian, som står med i artistnamnet, och ibland lämnar han över mikrofonen helt till henne. I Blind Willie Johnsons ”The Soul of a Man” är det gitarristen och banjospelaren Matt Worley som sjunger, med Dian och Plant i kören.

Trots Plants ikoniska status sedan tiden med Led Zeppelin började Saving Grace 2019, avslappnat och ganska diskret, som ett lokalt projekt. Musikerna hade knappt spelat ihop i ett år, och hade bland annat varit ett oannonserat förband på några spelningar med Fairport Convention, när pandemin kom och alla planer på turnéer och skivsläpp fick läggas på is. Det visade sig snarare vara en lycklig slump än ett bakslag. Saving Grace fick tid att mogna och hitta en gemensam röst.

När pandemirestriktionerna tillät började de spela in informellt i en lada och ibland utomhus, med mikrofoner hängande i träden. När klubbar och konserthus öppnade igen bokade de in sig på lokala scener, utan pompa och ståt. Det fanns inga pressmeddelanden, inte ens en hemsida. Bara den suggestiva bilden av en ensam bisonoxe, som i dag pryder albumomslaget och syns i bakgrunden på deras konserter.

Plant var verkligen ingen nybörjare inom den här musiken. Han hade redan fått stort erkännande för sitt briljanta, oväntade och Grammybelönade äventyr i rootsmusiken tillsammans med sångerskan och fiolspelaren Alison Krauss, ”drottningen av Champaign”, som han kallar henne. Innan dess hade han spelat med Patty Griffin och Buddy Miller i sin version av Band of Joy från 2010. Men det var hans amerikanska kollegor. Plants insatser för rootsmusiken uppmärksammades också formellt på det historiska Ryman Auditorium i Nashville i september 2026, när han tilldelades ett Lifetime Achievement Award vid den 25 upplagan av Americana Honors & Awards.

Men först med Saving Grace hittade Plant så likasinnade musiker när han kom hem till de walesiska gränstrakterna. ”Det är en imponerande samling människor nu. Jag kan inte beskriva hur lyckligt lottad jag känner mig”, säger Plant.

Allt började på puben, den sortens ställe där man förr, innan internet och algoritmer tog över, kunde hitta en gemensam nämnare och en delad passion med en främling som blev en ny vän. Plant berättar: ”En gång när jag kom hem var det en kille där, Matty Worley, en stor kille som spelar cuatro, två olika sorters banjo och akustisk gitarr. Tack vare sin pappa hade han följt Ian Campbell Folk Group, Peggy Seeger och de som arbetade med henne.

Jag träffade honom på en bar, jag kände honom inte, men han var väldigt framåt och ville veta allt om min relation till Incredible String Band. Han ville veta hur mycket jag haft med Dave Swarbrick och Sandy Denny att göra, och plötsligt pratade vi om en värld jag verkligen älskade, en värld jag varit fäst vid ända sedan jag började spela tvättbräda i ett deltabluesband 1963. Han hade en enorm arsenal av referenser. Jag började lära känna Matt, hans energi, hans kunskap och sedan hans skicklighet som musiker. Det kändes som att jag hade hittat något slags samtal. Jag började dela med mig av några låtar bland de tusentals som jag ännu inte gett ut, och vi sa: ’Vi ser vad vi kan göra med det här.’”

Plant föreslog att de skulle ta med gitarristen Tony Kelsey, ”en fantastisk gitarrist som spelat i många olika musikaliska konstellationer. Han var en gång medlem i The Move, i en av dess många uppsättningar. Vi började spela tillsammans, flyttade runt materialet och såg vart det tog vägen. Och det var riktigt bra. Men grejen är att jag sa: ’Jag vill inte stå längst fram i skottlinjen.’ Jag pratar alltid om att sångare bär upp den mest utsatta delen av ett framträdande. Jag visste att jag behövde en annan röst till många av de här låtarna. Var fanns den kvinnliga rösten? Var fanns sötman ovanför mitt register? Jag kände till Suzi. Hon hade sitt eget band, och hon är en fantastisk sångerska. Jag föreslog att hon skulle komma och lyssna på några av låtarna jag gillade. Hon har ägnat mycket tid åt undervisning, hållit kurser och lärt lärare hur man får barn att växa i musiken. Hon är lika lyhörd och lika finstämd. Hon hade inga betänkligheter inför att ge de här låtarna liv.”

Krauss hade lärt Plant att sjunga stämsång, och lärdomarna satt kvar: ”Hon har lärt mig så mycket. Det var ett vackert möte mellan två helt olika röster och det harmoniska svallet i det. Jag fick en snabbkurs i att lyssna på andras sång, och det har varit ett avgörande ögonblick i mitt liv som sångare. Det är otroligt vad det gjorde för mig, och vad Alison har gjort och vad hon kommer att fortsätta vara och göra längre fram.”

Efter att ha provat med en mer traditionell trummis vände sig Plant till Dians make, Oli Jefferson: ”Han hade ett mer polyrytmiskt sätt att spela. Vi pratade igenom hela frågan om vart jag verkligen vill ta min musik. Det finns inget särskilt obskyrt i det vi presenterar på den här skivan. Det är bara ett annat sätt att göra det.”

Saving Graces sound rymmer ibland de hypnotiska, malande grooves som präglade Plants större, elektriska band Sensational Space Shifters, som kompade honom på hans tidigare album på Nonesuch, lullaby…and the Ceaseless Roar och Carry Fire. Det finns inslag av ökenblues från Mali och psykedelisk folk. (Om Space Shifters säger Plant: ”Vi lekte med saker som var en blandning av allt möjligt. Jag gillar mixen.”) Ibland kan soundet kännas lockande mystiskt, vemodigt och olycksbådande, som på ”The Ticket Taker” eller ”As I Roved Out”. Den sistnämnda är en traditionell sång i ett arrangemang av Sam Amidon, också han artist på Nonesuch, som gör om folkklassiker till avskalade meditationer över kärlek och öde. Gruppen tar en låt av Sarah Siskind, singer-songwriter från North Carolina vars musik även Krauss har tolkat, och förvandlar den i smyg till en medryckande folkrocklåt. Samma dramatik får Lows ”Everybody’s Song”. ”Higher Rock”, skriven av Martha Scanlan från Portland, en gång medlem i stråkbandet Reeltime Players, har en enklare, längtansfull, upptempobetonad känsla som lyfter fram Dians röst.

Cellisten Barney Morse-Brown, även känd som Duotone, fullbordar ensemblen, både på skiva och på turné. Första gången gruppen lämnade sina hemtrakter åkte de till Irland. Plant berättar: ”Det man gör på Irland är förstås att man skrattar, sjunger och hamnar på folkklubbar och konstfestivaler på västkusten längs den vilda Atlantkusten. Hela folkmusikscenen, fiolen och bodhrán-trumman. Det passade så bra ihop med hur jag har känt för det området, den delen av min musikkärlek, ända sedan jag var barn.”

Plant har fyllt arenor som huvudakt under sin legendariska karriär, men i dag medger han: ”Det som verkligen imponerar på mig är den här levande, nya världen av vad den här musiken nu är. Förra året spelade vi på Cambridge Folk Festival. Med den här blandningen av musik, sång och röst är var som helst och överallt vägen framåt.”

Hösten 2026 gav sig Plant, Saving Grace och Suzi Dian ut på Up the Sharp End, en turné i USA med 17 spelningar. I San Francisco spelade de på ett utsålt Orpheum och som huvudakt på Hardly Strictly Bluegrass Festival i Golden Gate Park, där Plant även hoppade in med sin gamle vän Buddy Millers band.

Gruppen hade dessförinnan genomfört två utsålda USA-turnéer, hösten 2025 och våren 2026. Under de besöken uppträdde Plant och Saving Grace på NPR Tiny Desk, i CBS Saturday Morning och i NPR World Café. Plant intervjuades också av Stephen Colbert i The Late Show och kom sedan tillbaka med bandet under programmets sista månad för att framföra ”Higher Rock” och ”Ramble On”.

De har också släppt en uppföljare till albumet, EP Saving Grace: All That Glitters… med fyra låtar. Den utforskar ytterligare de folk- och Americana-låtar som Plant och bandet älskar, bland annat de traditionella ”The Blackest Crow” och ”Two Coats”, Gillian Welchs ”Orphan Girl” och Bert Janschs ”Poison”.

– Michael Hill

Datum:
13 juli – Parksnäckan, Uppsala

Biljetter:
Biljetter släpps måndag den 2 november kl. 10.00 via LiveNation.se
Som medlem på LiveNation.se får du tillgång till ett förköpserbjudande som startar fredag den 30 oktober kl. 10.00.

Pressbiljetter & fotopass:
Ansökan om köp av pressbiljett skickas till press@livenation.se. Det är viktigt att du skickar en förfrågan per artist/evenemang och att du i ämnesraden anger vilken artist/evenemang det gäller.

Fotopass-ansökan görs via photorequest.livenation.se (notera att godkänt fotopass inte gäller som biljett).

Med reservation för eventuella ändringar. Senast uppdaterad information om våra evenemang hittar du alltid på livenation.se.