Laura Veirs utforskar kreativ frihet med nya albumet Temple Songs!

Laura Veirs är tillbaka med Temple Songs, hennes första album på fyra år – och det första hon har skrivit, spelat in, arrangerat, producerat och framför helt på egen hand.

Lyssna här:

• Spotify: https://open.spotify.com/album/3rOWnHxRyUjNvYiyKCeYR4?si=741194e206cf49c7&nd=1&dlsi=e31426b2382448ba
  Apple: https://music.apple.com/us/album/temple-songs/1893701124

– Jag visste inte om jag skulle skriva låtar igen, säger Veirs, som under åren byggde en studio i trädgården, gifte sig, skapade en bonusfamilj med fyra tonåringar.

Temple Songs skrevs och spelades in under tre månader hösten 2025 i Veirs trädgårdsstudio, "Temple of Bloom", och markerar en ny nivå av konstnärlig självständighet. Medan Found Light från 2022 (samproducerat av Veirs och Shahzad Ismaily) var en tydlig självständighetsförklaring, går Temple Songs ett steg längre: varje kreativt beslut – vad som skulle spelas in, hur det skulle spelas in och hur det skulle låta – fattades enbart av Veirs. Albumet skapades med endast två mikrofoner och en laptop i ett rum på cirka 9 kvadratmeter. Resultatet känns omisskännligt "Veirskt", men samtidigt påfallande nytt.

Genom hela processen inspirerades Veirs av det japanska begreppet wabi-sabi, och valde medvetet att inte tonkorrigera sången eller redigera bort ojämnheter och skavanker.

– Jag ville skapa något som låter så organiskt och mänskligt som möjligt, säger hon.

Mixningen, signerad Philip Weinrobe (känd för sitt arbete med Adrienne Lenker), satte den sista, varsamma prägeln på Veirs fjortonde soloalbum.

Eftersom Temple of Bloom inte byggdes som en inspelningsstudio blev själva miljön en medskapare. Veirs avbröt inspelningar när regnet smattrade mot takfönstret – eller lät det vara kvar i ljudbilden. Hon väntade ut grannars samtal, skyndade sig att spela in sång innan en stubbfräs startade och lät förbiflygande kråkor och andra ljud från kvarteret bli en del av inspelningen. Dessa naturliga inslag ger albumet en intim och genuin känsla.

Bland inspirationskällorna finns Mac DeMarcos tilltro till sitt eget konstnärliga omdöme, liksom anarkister och feminister från slutet av 1800-talet och deras slagord: "no gods, no masters".

– Det var svårt att få den vite mannen att sluta sitta på min axel, säger Veirs. Jag brottades med mycket tvivel. Men det uppstod också många lyckliga misstag, och till slut hittade jag ett flöde – där jag för första gången sedan tjugoårsåldern såg studion som en privat plats för utforskande.

Med en speltid på knappt 30 minuter fångar albumets elva låtar en låtskrivare på toppen av sin förmåga. Temple Songs är intimt, drömskt, modigt och lågmält trotsigt. Kärnan utgörs av Veirs intrikata fingerspel på nylonsträngad gitarr, sårbar sång och uttrycksfulla elgitarrinslag.

Veirs spelar själv gitarrer, bas, trummor, tamburin och övrig percussion samt står för all sång. Den enda externa medverkan är en hemlig gästartist på saxofon. Hon använde inga klickspår och inga elektroniska instrument, utan arbetade utifrån känsla och intuition medan hon såg bambun vaja utanför studions fönster.

Vid 52 års ålder, efter tre decennier som artist, återknyter Veirs kontakten med sig själv genom en radikalt ny arbetsprocess – en process som känns både nyskapande och djupt förankrad i hennes erfarenhet.

Laura Veirs: https://en.wikipedia.org/wiki/...