Lotta Gray: En frågvis patient lever längre

När jag drabbades av tjocktarmscancer mitt i livet för exakt 18 månader sedan hade jag inte för en sekund tanken på cancer i mitt huvud. Jag hade ingen aning om hur det kändes att ha denna sjukdom. Min kropp var stark och frisk och min egen. Hade nyss burit ett barn och aldrig svikit mig.  Nu låg jag plötsligt på Södersjukhuset med 80 centimeter kortare tarm och hela livet som passerade revy.

Jag hade inget klassiskt förlopp med förstoppning, ömsom hård ömsom mjuk avföring, långvariga magsmärtor eller blodig avföring. Ingen viktnedgång eller extrem trötthet. Ändå upptäcker man den där tumören som är stor som en clementin och tyst växt i flera år. Det är viktigt att prata om prevention. Det räddar liv och de flesta av oss vet att cancer kan botas. I ett tidigt skede förstås. Tjocktarmscancer är vår tredje största cancerform men inget man hör speciellt mycket om. Tyvärr förpassad som ”den gamles cancer” eftersom den ofta drabbar en äldre patient.

Man måste våga stå på sig. Tjata om röntgen. Inte ge sig med svar som ”du är alldeles för ung för tarmcancer” eller ”återkom senare”. Jag har fått så många mail där nydiagnostiserade unga tarmcancerpatienter fått det svaret. Vi måste även införa screening i Sverige. Obligatorisk screening där man redan från början kan upptäcka tarmcancer på ett tidigt stadium. Dessutom måste vi våga prata bajs med vår doktor. Våga fråga och berätta om det där som inget vill prata om. Avdramatisera tarmarna som kanske inte är det mest sexiga att berätta om.

Jag råder numera alltid folk som söker mitt råd att begära att röntgas. Att ta sin oro på allvar och inte ge sig. Har man symtom som tyder på tarmcancer bör man ta det på allvar och inte avfärda det med att man är för ung. Livet är alldeles för kort för att slarva bort på att vara otrygg i vården. Livet bör däremot levas så friskt som möjligt.

Av Lotta Gray
www.vimmelmamman.blogg.se