Inget barn väljer att bli en hemmasittare

Hemmasittare är barn och unga som vill gå i skolan, men som under en längre period av olika orsaker ej närvarat. Som förälder i det läget, känner man sig ofta både misslyckad och ifrågasatt. Runt hemmasittarna finns en familj som försöker hjälpa sitt barn. Att som förälder veta vad man ska göra eller kunde ha gjort kan däremot vara svårt.
Att inte gå i skolan innebär ett stort lidande för den unge själv och för familjen runtomkring. Skolfrånvaro övergår ofta i arbetslöshet och utanförskap om inget görs. Det finns många goda skäl till att sätta in resurser tidigt för förhindra att barnen hamnar i hemmasittarproblematiken. 

-Alla föräldrar vill att deras barn ska gå i skolan. Jag tror inte att något barn vill bli hemmasittare. De vet att det får stora konsekvenser för deras liv och att det orsakar stor skada för dem själva och deras familjer. Men när det har gått tillräckligt långt är rädslan för att gå till skolan större än oron för framtiden, säger Lena Andersson vars barn blev en så kallad hemmasittare i början på årskurs 7.

Att det finns systemstöd och fastlagda rutiner att snabbt reagera utifrån skapar rätt möjligheter att fånga upp eleverna i tid. Så ströfrånvaron inte leder till problematisk frånvaro som är svårare att lösa. Lena fortsätter:
-Till en början förstod jag inte, det var lite magont, huvudvärk eller någon annan verklig sjukdomssymptom. Men som mamma anade jag att det var något mer, men det tog ett år innan jag helt fick klart bilden för mig. Ett år med ströfrånvaro.

All frånvaro bör utredas

Frånvaro måste upptäckas i tid. Orsakerna till problematisk frånvaro är olika men beteendet har liknande beröringspunkter. Det börjar oftast med giltig ströfrånvaro.
Hemmasittandet kan få allvarliga konsekvenser, både på kort och lång sikt och gällande såväl barnets skolgång som dess emotionella och sociala utveckling. Situationen skapar inte bara stress och ohälsa hos barnet, utan påverkar också hela familjen. Kunskap och samarbete mellan skola, socialtjänst, systemleverantörer och BUP är A och O. Ströfrånvaro bör ageras på i tid.
-Skolan kopplade snabbt in kurator, elevhälsa och rektor. Problemet för mig låg inte i att skolan inte agerade. Situationen för mig som förälder blev att jag hamnade som koordinator för alla instanser. Alla skötte sig inom sitt område men dialogen mellan BUP, skola och socialtjänst fick jag som förälder sköta. Gå på olika möten, diskutera prioriteringar och att hålla koll på vem som skulle ansvara för vad blev mitt jobb. Ett jobb som tog fokus från den viktigaste rollen jag har, att vara mamma, förklarar Lena Andersson.

Se frånvaro som en samhällsfråga

Att klara skolan är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn mot psykosociala problem. Den främsta anledningen att arbeta med att öka skolnärvaron är för att eleverna ska klara skolans kunskapskrav. Åtgärderna måste syfta till att eleverna så fort som möjligt ska vara närvarande i skolan och få det stöd de behöver för att kunna nå målen. Detta fokus bör finnas både i skolan och hos de samhällsaktörer som skolan samverkar med. Arbetet med att öka närvaron bör finnas på organisationsnivå och ska inte byggas på enskilda personer.
-Det finns ingen enkel lösning. Men om jag och andra kan bidra med mer kunskap, uppmärksamma frågan och visa hur komplext problemet är. Då kanske de ansvariga inser att de måste anstränga sig och lägga mer resurser. Och att de resurser som krävs är en liten kostnad sett till samhällsvinsterna om situationen vänder. Man får inte se det kortsiktigt, avslutar Lena.