Japaner, Japaner, Japaner - överallt Japaner. Veckans blogg, skriven av professor Bino Catasús, Stockholms Universitet och sakkunnig på Nyckeltalsinstitutet.

Japaner, Japaner, Japaner, överallt Japaner…

När jag är ute och
reser har jag en fråga som påverkar hur jag ”ser” det jag tittar på.

Frågan är: Hur löser man vardagliga livsfrågor på detta ställe?

Jag är precis hemkommen från Japan. Eller mer specifikt så var jag i Tokyo, Kyoto och Kobe.
Det var mitt första besök i Japan och jag är överväldigad av intryck. För att sammanfatta: Det är olika. Mycket olika. Men ändå samma. Det första som slår en är myllret av människor och att det nästan bara är hus när man susar fram i tunnelbanan eller Shinkansen (som deras snabbtåg heter). Tågen går i tid. Det mesta ett tåg var försenat från stationen – som jag var med om – var 7 sekunder
(!). (Utan att raljera tror jag att det finns en del att lära där.) Städerna har växt ihop och människorna transporterar sig en hel del. Det är trångt på tågen och det är trångt på tunnelbanan och i bussarna. Det knökas in människor men alla jag möter är artiga och vänliga och hjälper till. När jag tog tåget
från Kobe till Tokyo (en sträcka på ca 50 mil) såg jag att det går 10 tåg i timmen (i alla fall på en fredag eftermiddag).

Just artigheten och respektfullheten är slående. Det bockas och det tackas och jag trodde i början av min vistelse var ett sätt för försäljare att bemöta kunder. Men så var det inte. På Universitetet jag besökte stod min japanska kollega och jag vid kaffemaskinen när ytterligare en person kommer in för att kolla sitt postfack. Vi bugade kanske 5-6 gånger under den halvminuten vi presenterar oss
för varandra. Det känns verkligen respektfull. Men det var inte bara professorer som gjorde så. Jag observerade att unga personer som arbetar på en restaurang inte ”slänger käft” med varandra. Istället tittar man varandra i ögonen och bockar när exempelvis bartendern ger servitören en öl att bära ut.
Det fanns förstås undantag, men så få att det knappast märktes.

Men hur fungerar det i hemmet då? När jag talade med en kollega om tonårsrevolter så såg hon så där förvånad ut som man gör när man får reda på att månen är gjord av ost.  Sen tänker hon efter och berättar att hennes sextonåriga dotter ibland kan vara lite ironisk mot sin far. ”Men väldigt sällan”.

Grundprincipen verkar vara att respektera och att inte störa andra människor. De få (jag såg 3
personer under två veckor) som talar i mobil på tunnelbanan gömmer (!) mobilen och ansiktet i en bok. Man vill ju inte störa! En del personer (kanske var 50:e person) har munskydd. När jag frågar varför berättar en japansk bartender att det är många funktioner, men den viktigaste är att inte smitta ner någon annan: ”man ska ju inte vara ute utan munskydd om man riskerar att hosta på någon!”.
En annan säger att de som har munskydd kanske har ätit vitlök för ”man vill ju inte ’smell bad’”

Ett annat exempel är hur man hanterar rökning. I Japan får man – i allmänhet – inte röka utomhus.
I Tokyo har man några få rökrutor där rökarna får ställa sig. Men på barer och restauranger får man i princip alltid röka. Och detta i ett land där maten ofta tillreds framför ögonen på en… Det känns lite ovant att det sitter folk och bolmar 30-40 cm från spisen.

Men hur är det på jobbet då?
I Japan har man minimum 10 lagstadgade semesterdagar. ”Vi tänker inte på semester som ni
gör”, säger min kollega som varit i Sverige. ”De flesta arbetar fram till 19-20 och det passar bra eftersom man äter vid åtta-nio.” Kvinnorna lagar maten och alla samlas för att äta middag. Barnen har kommit hem från sin extraundervisning (som manga elever tar för att kunna komma in på de batter
skolorna). När jag frågade mina kollegor på universiteten om hur mycket företagen satsar på att utveckla sin personal genom utbildningar (såsom MBA) så var svaret:

”Det betalas privat av eleverna”.

”Men betyder inte det att man kan locka till sig kompetens genom att erbjuda till exempel utbildnings-
och utvecklingsinsatser?”, frågar jag

”?”

”Alltså att folk slutar på ett ställe och börjar på ett annat eftersom det erbjuds bättre arbetsvillkor….”

”Jaha”, säger min kontakt, ”du menar personalomsättning? Det har vi ingen.”

… Jag funderar en del på vad han sagt och frågar:

”Men det betyder att det första jobb man får påverkar en oerhört?”

”Ja. Det är ett problem.”

Vad – om någon – är sensmoralen i dessa små iakttagelser? När man gör observationer är det
förstås ofta skillnader från det normala man lägger märke till och det man lägger market till är väl framförallt det som kan uppfattas som ”konstigt”. Men slutsatsen att ”något är konstigt” är alldeles för enkel och naiv. Istället kan vi se det som att ”man kan lösa frågorna på många sätt och många sätt verkar också fungera.” Slutsatsen av detta resonemang är att mångfalden av lösningar och mångfalden av idéer är den rimligaste vägen att gå. Genom att hålla många vägar öppna, vara tillåtande för idéer och bejaka mångfald i alla dimensioner, minskar vi risken för att vi väljer vad som kan visa sig vara en dålig väg. Mångfald bygger på att vi erkänner för oss själva att det finns många lösningar och att det finns möjligheter att lära sig av dessa lösningar.

Bino Catasús, professor Stockholms Universitet samt sakkunnig åt Nyckeltalsinstitutet.
www.nyckeltal.se