Näringslivet kan inte lösa kompetenskrisen på egen hand

Elnätet ska byggas ut ordentligt under de närmaste årtiondena. Men för att det ska lyckas krävs en långsiktig plan från ansvariga politiker, skriver företrädare för elkraftentreprenörer och utbildningsföretag i en gemensam debattartikel.

För att genomföra omställningen prognostiseras elanvändningen att mer än fördubblas fram till 2045, vilket innebär att elnäten måste byggas ut och reinvesteras i för 1 000 miljarder kronor. Det är en kraftig ökning från de senaste årtiondenas nivåer och ställer höga krav på tillgång till arbetskraft, kompetensförsörjning och ett snabbt agerande i omställningen. Men kompetensen och arbetskraften som krävs för att utföra dessa arbeten finns inte tillgänglig i dag. Ska vi lyckas bygga ut det svenska elnätet enligt plan och uppnå målet om ett fossilfritt Sverige, behöver vi mer kompetens. Och det nu.

För att råda bot på den allra mest akuta personalbristen har vi i elbranschen startat flera egna utbildningsinitiativ. Denna höst gör vi – kunder, konkurrenter och branschorganisationer – en gemensam satsning för att snabbt få ny viktig kompetens inom elkraft på plats. Detta då det offentliga utbildningsväsendet bara har platser som täcker en bråkdel av kompetensbehovet inom området, och då det både blir för kostsamt och tar för lång tid om alla aktörer arbetar fristående. Med samlade krafter rekryterar och utbildar vi i ett första steg därför 18 stationstekniker, som när de är klara direkt får en anställning och blir viktiga kuggar i den gröna omställningen. Parallellt planerar vi fortsatta gemensamma insatser. Men även med dessa utbildningslösningar på plats kan vi inte lösa hela krisen själva.

Inte långsiktigt

Långsiktigt kan det inte vara näringslivets ensamma uppgift att utbilda Sveriges unga in i bristyrken.

Här och nu tar vi i näringslivet saken i egna händer och utbildar yrkesverksamma personer från närliggande branscher så att de blir viktiga resurser i en bransch som skriker efter kompetens i ett land som behöver det.

Men långsiktigt kan det inte vara näringslivets ensamma uppgift att utbilda Sveriges unga in i bristyrken.

Här måste ansvariga politiker ta ett mycket större ansvar och sätta en långsiktig plan för att lyckas. Vi i näringslivet hjälper gärna till och samarbetar med både politiker och utbildningsväsende för att lösa matchningsproblematik och utbildningsformer – men ska vi som bransch ta ett större ansvar inom kompetensförsörjningen behöver vi mer stöd.

Tre åtgärdskrav

Om vi ska lyckas elektrifiera Sverige i tid behöver följande tre punkter åtgärdas:

1. Skapa fler sätt att skola in personer i branschen. Ge de företagslärlingar som företagen anställer rätt att få ersättning motsvarande att läsa gymnasiekurser inom yrkesvux, och att skapa en ny lärlingsmodell inom yrkesvux där näringslivet har stort inflytande över urvalsregler, utbildningsupplägg och kvalitetssäkring.
2. Stärk incitamenten för att fler i näringslivet ska engagera sig inom utbildningssystemet. Utöka möjligheterna för företag att få ekonomiskt stöd om de engagerar sig i utbildningssystemet och att införa ett kompetensavdrag motsvarande arbetsgivaravgiften för en företagslärling som saknar tidigare erfarenhet eller utbildning.
3. Matcha utbildningar med näringslivets behov. Det finns ett reellt och akut behov av kompetens inom elkraft, men inte tillräckligt många utbildningar för att tillgodose behovet. Här behöver vi tillsammans stärka de praktiska gymnasielinjernas attraktivitet och skapa bredare ingångar till gymnasiet. Det måste införas möjligheter till kombinationsutbildningar, yrkesutgångar på högskoleförberedande program och det behövs en generell översyn av programstrukturen på gymnasieskolan. Dessutom behöver stödet till branschskolan för distributionselektriker återinföras.

Näringsliv och politiker är överens om att vi behöver elektrifiera Sverige. Ansvariga politiker menar att de ökar takten i det arbetet, men behöver göra mer för att råda bot på kompetenskrisen. Detta behöver ske nu. Vi i näringslivet står redo att hjälpa till.

Artikeln publicerades i tidningen Alltinget den 15 augusti.