Allt eftersom jag skrev lättade svärtan i hjärtat, axlarna åkte ner till sitt rätta läge och något mjukt och ljust började rumstera om i kroppen

Eländes, elände och snöbollar

Efter fem böcker, en novell och ett stort antal faktatexter drabbades jag under sensommaren och hösten av svår skrivkramp. Synnerligen olyckligt med tanke på att min senaste roman Thoras arv släpptes i oktober och skulle komma som ljudbok den 14 december. Alltså var det hög tid att prestera ett nytt och slagkraftigt manus.

Mitt tjugosexåriga äktenskap hade visserligen tagit slut, men den ursäkten för skrivkramp räcker inte hur långt som helst. Tyvärr var manuset jag ändå slitit med alltför balanserat, knastertorrt och av slaget att jag inte ville utsätta omvärlden för det. Att det ens blivit någon text var bara det ett under. De korta stunder koncentrationen var samarbetsvillig, var jag inte alltid redo med fingrarna på tangentbordet.

På nätterna däremot hade koncentrationen inga som helst problem. Jag tvingades delta i en grubbeltimma, ofta på småtimmarna, då hjärnan vältrade sig i gamla oförrätter, svek och oro för framtiden.

En av de där nätterna fick jag nog, eller om jag ska kalla det för att ge upp. Jag slutade i alla fall att streta emot. Jag steg upp, satte mig vid datorn och släppte loss allt grubbel. Borta var balans, omskrivningar, hänsyn och fint språk. Istället bredde ord jag vanligen inte använder ut sig över sidorna. Allt eftersom jag skrev lättade svärtan i hjärtat, axlarna åkte ner till sitt rätta läge och något mjukt och ljust började rumstera om i kroppen.

När jag var färdig skrev jag av gammal vana ut hela texten tills jag hade en stadig bunt med elände. Jag vände och vred på den och kom på att jag faktiskt inte behövde den – att gräva i dynga har aldrig gjort någon glad. Men vad skulle jag göra med papperen? Jag kunde ju inte slänga eländet i återvinningen – då kunde ju någon nyfiken granne få syn på den och det kunde inverka menligt på grannsämjan. Inte hade jag någon dokumentförstörare heller. Till sist gjorde ett gammalt minne från småskolan sig påmint och jag fattade beslutet att göra papier-maché av bunten.

När jag var klar hade klockan passerat halvfem och jag sneglade på sängen. Nej, det skulle inte gå att sova! Hjärtat kvittrade, hjärnan var full av framtidstro och en idé hade fått fäste. Jag skulle skriva om det som ändå upptog all min tid – nämligen att hitta mig själv och ta reda på hur jag vill leva resten av mitt liv.

Mina vänner har talat om för mig att jag faktiskt inte är död än och att jag borde ge mig ut på dejtingmarknaden. Enligt dem ser jag ganska bra ut för min ålder, inte är jag så tjock heller, och dessutom har jag finfin humor när jag vill. Jag begrundade deras åsikter och bestämde mig för att oavsett om de snyggat till sanningen aningen så kunde det vara värt ett försök.

Och på den vägen är det. Mitt nya manus, som också är en blogg, går under namnet ”Att beställa en karl”. När jag skriver gör jag det i ljuset av min adventsljusstake där några snöbollar av papier-maché påminner om att även det värsta elände leder till något gott!