Blogginlägg -
"Där det bränner till inom dig finns något att skriva om" - Skrivtips från Eva Swedenmark
Det finns inget som mer får mig att flyga igen som skrivandet, det får mig att inse att mina drömmar finns för att jag ska förverkliga dem.
Där det bränner till inom dig finns något att skriva om. Jag vet. Smärtpunkter. Känslan av att inte längre få höra till kanske? Som jag för ett antal år sedan. Jag var ensam, frånskild, jag hade flyttat med min yngsta dotter till ett nytt område, en hel radda av gamla vänner hade så oväntat slutat höra av sig, bjuda in mig.
Jag var en ensam kvinna 60+ och jag kände att samhället ansåg att jag skulle nöja mig. Inte ställa krav. Acceptera att jag var en tant. Inte utmana. Skulle jag träffa män så skulle de vara i min ålder eller äldre. Jag borde klippa håret. Det fanns så många borden som ett staket runt mig och ett sådant ointresse.
När jag var 30 tänkte att jag skulle skriva en bok som skulle heta "När jag blev fyrtio blev jag osynlig". Så trodde jag att det skulle bli men så blev inte. Inte då. Men sen.
Jag är glad om ni inte känner igen er
Då när jag just blivit 60+ och häpet insåg att jag i samhället definierades som någon ointressant vars drömmar man inte längre brydde sig om. Som någon som inte fick plats, som var en tant bland andra. Jag är glad om ni inte känner igen er, men det förtar ju inte min känsla av att jag på något sätt fråntogs rätten att förverkliga nya drömmar. Jag var inte någon att räkna med längre.
Så arg jag blev. Och ledsen. Skulle jag ge upp och bara se fram emot att mata duvorna i parken? Nej, jag skrev. För mig själv först. Jag var ju författare och mitt liv är att skriva.
Jag skrev massor, arga texter
Jag såg mig om och insåg att vi var många som jag, jag skrev på temat "Vägra bli osynlig" och Texterna handlade om mig själv också så klart. Jag sa till mig själv: Gör vad du vill, träffa de män du vill, skriv det du vill, klipp för sjutton inte av dig håret om du inte vill det.
Och jag började skriva det som blev romanen Om ni inte börjar leva gör jag slut och jag hade lyckan att träffa Ewa Åkerlind, förläggare på Ordberoende förlag, som förstod precis vad jag sa och gav ut boken.
Jo, jag vill säga: Ge inte upp inför samhällets fördomar om dig beroende på ålder, hur du ser ut, var du kommer ifrån.
För mig var det bästa sättet att bekämpa det jag utsattes för, mitt sätt som författare, att skriva. Det finns inget som mer får mig att flyga igen som skrivandet, det får mig att inse att mina drömmar finns för att jag ska förverkliga dem.
Jag fortsätter med det. Andra kanske målar, gör något annat. Det gäller att hitta sitt eget uttryckssätt. Men acceptera inte att bli förvisad till en åldersfälla, eller någon annan fälla heller för den delen, fortsätt göra det ni älskar, fortsätt drömma.
Och för sjutton, SKRIV, om ni som jag älskar att göra det. Skrivandet av det som gör ont rör upp starka känslor i mig, jag minns, jag går in i minnen av det som gjort ont. Jag gråter.
Och då kanske det händer att jag får en recension som säger: "Humorhöjande mappielit, Eva Swedenmark slår ett slag för skrattrynkorna" som Jenny Lindh skrev i M-magasin. Och jag älskar det. För det innebär att jag lyckats arbeta mig igenom något jag var arg eller ledsen för, fått perspektiv på det och till och med förvandlat det till en lättsam bok - som dock har en allvarlig underton och där många, många känner igen sig. Som, hoppas jag, lockat både till skratt och eftertanke.
-----
Eva Swedenmark
