Ibland känns det som att jag har kämpat hela livet

På väg hem den 23 oktober 2010 blev jag helt oprovocerat nedslagen bakifrån av en okänd man. Jag hade inte en chans. Han krossade min axel och slog ut mina tänder. Axeln gick inte att laga så jag fick en protes inopererad. Det blev en lång väg tillbaka. Delvis på grund av att jag har SLE, en kronisk sjukdom som kommer i skov och attackerar kroppens organ. Sedan jag fick diagnosen, 20 år gammal, har sjukdomen förvärrats med bland annat njursvikt och epilepsi som följd. Jag har åkt in och ut på sjukhus i hela mitt liv.

Min räddning har varit att skriva, att förvandla min ångest till ord på ett papper.

Texterna blev så småningom samlade, sorterade och den röda tråden hittades och följdes för att sammanställa diktsamlingen ”I Ensamhetens Väntrum”.

Jag har alltid sagt att diktsamlingar har sin självklara plats på sängbordet. Att läsa några dikter innan jag ska sova är som balsam för själen.

Trots mina sjukdomar eller möjligen på grund av dem är jag en genuint glad människa som njuter av livet. Kanske mer än andra eftersom jag aldrig vet när nästa skov ska komma. Min livsfilosofi är att leva varje dag för just den dagen kommer aldrig igen. Det kommer nya dagar men ingen är den andra lik. Livet blir vad du gör det till.

Södermalms Stadsdelsnämnd utlyste en tävling 2008. Det gällde korta dikter som skulle tryckas på mässingsskyltar och sättas upp på Söders parkbänkar. Femton stycken valdes ut och två av dem var mina! En plakett finns på Nytorget och en på Åsöberget. Jag väljer att se det som min första publicering.

Sorg och glädje ligger så nära varandra att det blir en hårfin gräns mellan skratt och gråt. Min diktsamling handlar om livets upp och nedgångar!

Jag är född i Stockholm och utbildad frisör men senare i livet omskolade jag mig och började arbeta på bank. Jag har en vuxen son och bor idag på Södermalm med min fästman.