Jag tänker tillbaka på dagen då mitt andra barn föddes - med tacksamhet

Vi turas om att blogga här i förlagets nyhetsrum. Jag funderade på vad jag ville skriva om, och började tänka tillbaka på dagen då mitt andra barn föddes.

Jag minns sköterskan som inte ville hjälpa mig när jag bad om hjälp. Jag minns en annan sköterska som sa åt mig att sluta sjåpa mig när jag inte kunde gå, för att min höft satt fel. Jag minns tårar av frustration över att – åter igen – inte bli hörd och sedd. Minimerad.

Men starkast minns jag de andra.

Jag minns förlossningsläkaren som räddade mitt liv. Hon såg mig, hörde mig.  Hon räddade mitt liv. Hon vet inte om det, men jag hade tagit livet av mig om hon inte hade hjälpt mig.

Jag minns sköterskan som satt hos mig när ”babygråten” slog ner mig. Hon satt vid min säng och lät mig gråta så mycket jag orkade. Hon sa inte åt mig att rycka upp mig och tänka positivt. Hon sa att det är helt okej, man får gråta, man får vara ledsen helt utan anledning. Hon berättade om sina egna förlossningar, om hur hon själv gråtit så snoret rann.

Jag minns narkosläkaren som bad om ursäkt för att vodkan var slut. Det enda han hade att bjuda på var en magsyreneutraliserande shot som smakade saliv. Han lovade att ha vodka nästa gång.

Jag minns kirurgen som fick mig att gapskratta mitt under kejsarsnittet. Hur han stack upp huvudet ovanför skynket och allvarligt försäkrade mig om att jag är lika vacker på insidan som på utsidan. Han lockade ur mig många gapskratt, med sin klingande tyska accent, när jag låg där uppskuren på operationsbordet.

Jag minns den nykläcka sköterskan som strålade av glädje varje gång hon kom in på mitt rum. Hennes leende och värme, hur hennes ansikte sken av lycka och kärlek när hon lyfte upp mitt barn.

Jag minns psykologen som på sin lediga dag ringde till sjukhuset för att höra hur det hade gått, hur jag mådde.

Till alla er vill jag säga tack. Ni vet inte hur fantastiska ni är, hur stort intryck ni har gjort. Det kanske bara är en vanlig dag på jobbet för er, men för oss är det ingen vanlig dag. Det är den största dagen i våra liv. En dag som kommer att förändra allt för all framtid.

Till alla er som lyssnar och verkligen hör – tack!
Till alla er som ser igenom en tapper fasad och frågar hur det egentligen står till - tack!
Till alla er som ser, förstår, stöttar, uppmuntrar och hjälper - tack!
Till alla er som gör mer än jobbet kräver, som tar er tid, och delar med er av er själva - tack!

Tack för att ni delar den största dagen i våra liv.
Tack för att ni finns. Ni vet inte hur fantastiska ni är.