Blogginlägg -
Ny roman – Var börjar och slutar ett moderskap?
Var börjar och slutar ett moderskap? Kan man säga upp sitt ansvar som mamma? Och å andra sidan – får barn lägga sig i vilka livsval föräldrar gör? Får de göra anspråk på hus och egendom? Ja, var går gränsen då omtanke om föräldern övergår i en kränkning?
I min kommande roman Härifrån till verkligheten lyfter jag den ibland vingliga balansgången, relationen, mellan mor och dotter, förälder och barn. Marianne har på ålderns höst upptäckt kärleken på nytt men inte till allas glädje – och dottern har tagit på sig rätten till att äga sin mammas bostad. I en uppslitande konflikt dem emellan får Marianne nog inför dotterns kvävande påhopp och svarar henne: ”Det är inte ditt barndomshem. Detta är mitt vuxenhem och inget annat.”
Att föräldrar lägger sig i och vill kontrollera sina barns liv är inte ovanligt. Men i relationen mellan barn och föräldrar handlar det inte bara om förälderns oförmåga att släppa taget. Lika ofta har barnen svårt att betrakta föräldrarna som självständiga individer. För vem har gett oss rätten att glida ut och in i våra föräldrars bostäder? Ja, många av oss tar för givet att vi ska ha en nyckel till våra föräldrars hem, att sängen ska stå bäddad i flickrummet och att vi har rätt att tycka till om avgörande livsval som om en ny partner träder in på gamla dar, hur sparade slantar ska spenderas och när det är dags för att flytta till ett bekvämt boende.
Jag har två barn i tonåren, en dotter och en son. I mitt eget moderskap märker jag själv hur jag både fördjupar kontakten med mina barn samtidigt som jag också släpper taget om annat. Min dotter är nu i brytningspunkten och på väg att skapa sig sitt eget. Det gör ont och det är inte helt enkelt att klippa navelsträngen. Jag kan nog kalla det för ren och skär separationsångest – en slags sorg att lämna en vardag bakom sig med barnen som man vant sig vid, och mitt i allt också en glädje för alla framsteg.
Så var börjar och slutar ett moderskap? Kan man någonsin avsäga sig ansvaret för sina barn utan att vara en dålig förälder? När kan jag börja tänka egoistiskt kring de val jag gör – och vill jag det?
