Styrka, mod och kärlek, fås och ges med ärlighet och öppenhet

"Styrka, mod och kärlek, fås och ges med ärlighet och öppenhet". Så sa en vän en gång till mig och jag vill försöka tro att det är sant. Men ibland undrar jag. Är det så bra att vara öppen och ärlig. Orkar folk med det? Tycker de att man blir för påträngande då? Blir de rädda? Drar de sig undan? Kanske - kanske inte.

Tre dagar efter min bröstoperation gick jag ut i sociala medier och talade om att jag hade cancer. Varför? Hur kunde jag göra något sådant? Sådant pratar man ju inte om! Sådant delar man inte med sig hur som helst.

Så här skrev jag då:

”För mig att ta mig igenom livet, är att leva livet. Just nu är mitt liv upp och ner. Men för att hålla mig flytande så har jag bestämt mig för att sätta på mig flytvästen och hålla mig över ytan. För hur gör man annars i min situation? För en månad sedan debuterade jag med min första roman. Jag har knappt varit lyckligare i hela mitt liv. Det var champagne och blommor, glädje och tårar. Lyckönskningar och en fantastisk respons som jag aldrig hade kunnat vänta mig. Varje dag kommer det fram underbara människor som säger grattis och vad roligt. Jag måste få köpa, och jag måste få läsa. Hur är det? Känns det inte underbart? Du måste ju verkligen leva din dröm! Ja, vad svarar jag på det? Nu? Nu vet jag att ni alla vet. Att det inte är så bra. Just nu mår jag skit.”

I min nya bok om Agnes får hon bröstcancer. Boken handlar om sjukdomen men också om känslor. Hur beter sig folk runt omkring när otäcka saker händer? Vilka vänner blir rädda, kanske går och vilka stannar kvar?

Hur skall man uppföra sig när man får det värsta beskedet man någonsin kan få? Hur berättar man för sina barn att man kanske ska dö? Hur berättar man för sina föräldrar? Jag tror det var allra svåraste för mig när jag hade fått mitt besked. Jag kommer aldrig glömma hur jag radar upp barnen för att berätta. Sedan mina föräldrar. Min syster och bror och deras familjer. Mina bästa vänner. Det var som att ta sats varje gång. Klättra uppför en jättebrant backe. Utan att orka. Vilja gå ner igen. Skita i allt. Men sedan ta sitt förnuft till fånga. För jag hade inget inget val. Det var bara att ta ett djupt andetag och försiktigt gå hela vägen upp och låta orden sakta komma. Jag ville inte göra dem livrädda, ledsna eller förskräckta. Jag vill inte att de skulle få känna alla de känslor som jag själv kände. Jag ville på alla sätt försöka förskona dem. Jag kommer aldrig glömma hur det var.

Självklart är det mina känslor som många gånger bullrar upp på olika ställen i boken. Jag gillar känslor. Men jag är också väldigt rädd för dem. I romanen Väck mig när det är över försöker jag beskriva just det. Det blir jobbigt och emotionellt. Tungt och ledsamt. Men det finns också glädje och lycka. Och så klart kärlek. Det är viktigt.

Jag beundrar öppenhet. Jag imponeras av ärlighet. Och jag älskar styrka och mod. Jag hoppas att jag har kunnat beskriva det också.

Anne-Lie Högberg är född 1964 och är uppväxt i Bålsta där hon också bor med sin man och två av sina fem barn. Hon jobbar numera på heltid med sitt skrivande. I sin andra roman fortsätter hon sin historia om Agnes som också utspelar sig i Bålsta.