Blogginlägg —
Vi pratar om våldet. Men varför vågar vi inte prata om medberoendet?
SVT:s nya dokumentärserie Du måste gå sätter ljuset på psykiskt våld i nära relationer. Den visar kontrollen, manipulationen, rädslan och svårigheten att lämna. Men ett centralt begrepp lyser med sin frånvaro: medberoende. Hur kan vi prata om varför människor stannar i destruktiva relationer utan att prata om vad som händer med dem som stannar?
Jag har sett SVT:s dokumentärserie Du måste gå. Jag tycker att den är viktig. Den behövs. Den ger ansikten och röster åt människor som levt med psykiskt våld och visar hur kontroll, manipulation och rädsla kan förstöra en människas tillvaro.
Men jag saknar något. Något mycket väsentligt.
Medberoende.
Inte en enda gång nämns det ordet.
Vi pratar om varför någon inte lämnar. Vi pratar om hur svårt det är att bryta upp. Vi pratar om människor som anpassar sig, ursäktar, förklarar, ljuger, förminskar och till slut nästan förlorar sig själva i försöken att få en relation att fungera.
Men vi pratar inte om själva mönstret som håller oss kvar. Arvet och miljön.
Det är en betydligt större problematik. Det handlar om att successivt börja organisera hela sitt liv kring en annan människas känslor, behov, humör och beteenden. Att ständigt läsa av, förebygga konflikter, ta ansvar för sådant man inte orsakat och till varje pris försöka återställa lugnet. Det kom fram bra i programmet. Man blir expert på någon annan och främling för sig själv.
För den som lever i en destruktiv relation slutar det inte alltid med att man bara är rädd för sin partner. Man kan också bli rädd för konsekvenserna av att säga nej. I alla relationer. Rädd för nästa utbrott. Rädd för att bli övergiven. Rädd för att barnen ska drabbas. Rädd för ekonomin, ensamheten och för vad som ska hända när man väl går.
Och mitt i allt detta finns ofta en övertygelse: Om jag bara gör lite mer, förstår lite bättre, älskar lite starkare och anpassar mig lite till, kanske det blir bra.
Det är inte kärlekens storhet. Det är ett överlevnadsmönster.
Jag vet vad jag talar om. Jag har själv levt med medberoendets mekanismer och ägnat en stor del av mitt författarskap åt att synliggöra dem. Jag vet hur det är att tappa bort sina egna behov, att bära ansvar för andra människors beteenden och att tro att förändringen börjar med att man själv anstränger sig ännu lite mer.
Det är också därför jag reagerar på frånvaron av begreppet i en serie som faktiskt handlar om just dessa mekanismer.
Vi måste sluta betrakta den som stannar som en människa som bara behöver förstå att hon borde gå. Vi måste börja förstå varför det kan vara så svårt att gå, även när förnuftet sedan länge har förstått att relationen är skadlig. Man blir inte plötsligt medberoende.
Det handlar inte om att skuldbelägga den utsatta. Tvärtom. Att förstå medberoende är att flytta fokus från frågan varför hon inte går till frågan vad som har hänt med henne under tiden hon försökt överleva. Tala om mekanismerna innan hen träffade sin förövare och medberoendet blommade ut.
Och det handlar inte heller om att göra medberoende till en diagnos eller en förklaring som passar alla. Det handlar om att våga synliggöra ett beteendemönster som kan få förödande konsekvenser för människors självkänsla, relationer och liv. Samhället i stort. Jag hävdar att medberoende är vår tids största folksjukdom.
För vissa börjar anpassningen redan i barndomen. Barn som lär sig läsa av en förälders humör, ta ansvar för stämningen hemma och sätta sina egna behov åt sidan kan bära med sig dessa strategier långt in i vuxenlivet.
Det är inte svårt att förstå att gamla överlevnadsstrategier kan bli till vuxna relationsmönster.
Därför behöver socialtjänsten, vården, skolan och verksamheter som möter våldsutsatta ha kunskap även om medberoendets mekanismer. Det räcker inte att hjälpa någon ut ur en relation om vi inte också hjälper människan att förstå varför hon gång på gång riskerar att förlora sig själv i relationer.
Varför är vi så bra på att beskriva våldet, men så försiktiga med att beskriva den psykologiska och relationella anpassning som kan hålla en människa kvar i det?
Du måste gå är en viktig titel. Men den väcker också en större fråga: Vad behöver hända för att en människa faktiskt ska kunna gå?
Kanske behöver vi börja där vi så sällan börjar.
Med medberoendet.
För det räcker inte att säga åt någon att lämna. Vi måste också förstå vad som gör att människan inte längre vet hur man väljer sig själv.
Medberoende är inte en bisak i samtalet om psykiskt våld. Det är en del av samtalet som vi inte längre har råd att utelämna.
Biljana Savic Lundell