Blogginlägg -
Vykort från karantänen - av Jenny Runesson, romandebutant
Mitt Luxemburg, symbol för öppenhet och fri rörlighet över gränserna, har stängt ned. Arbetsplatser, restauranger, barer, pooler, gym – allt är stängt förutom mataffärer och apotek. Solen skiner och körsbärsträden blommar men lekplatserna är avspärrade med rödvita avspärrningsband. Det är en sorglig och spöklik syn; med tomma motorvägar, poliskontroller och folk som tittar snett om någon i kön harklar sig.
Min man sprang en runda runt klockan sju i söndags morse och spottade obetänksamt på den folktomma gatan. Inte på trottoaren eller någons trappa, utan mitt på bilvägen. En uppmärksam och morgonpigg granne öppnade fönstret och skällde ut honom, kallade honom både för jävla idiot och värre saker, och att det var på grund av sådana som han som folk dog. Nu skulle hon inte kunna släppa ut sina barn för att leka på tre dagar. Min man hämtade rengöringsmedel och tvättade bort loskan.
Det var så klart dumt att spotta, men jag undrar om viruset lever tre dagar på asfalt och det finns trevligare sätt att säga till någon. Många är i alla fall så oerhört rädda och rädslan kan vara svår att kontrollera.
Skolorna är stängda åtminstone fram till 20 april och nu pratas det om att inte öppna igen förrän till hösten. Vi är alltså tvungna att jobba hemifrån med fyra barn i varierande åldrar. Varje dag får vi skolarbete som ska skickas in och vi kämpar för att få rutin på dagarna. På förmiddagarna gör barnen läxor, efter lunch går vi ut och spelar fotboll i trädgården och på kvällen blir det film. Däremellan försöker vi jobba, städa och handla mat i munskydd.
På kvällarna går vi en promenad i det vackra vädret, när vårsolen står lågt på himlen och färgar fälten i rosa och guld. Vid varje möte går alla in i ett led längst ut i varsin vägkant för att maximera avståndet. Så ropar man ”moïen” till varandra på distans. Jag får tårar i ögonen flera gånger om dagen. Det är vackert hur alla sluter upp och skyddar varandra i kampen mot en osynlig motståndare, samtidigt som jag hör från italienska och spanska vänner hur deras släktingar dör på överfulla sjukhus.
Jag har försökt förklara för barnen att det som händer nu är utan motstycke och att de kommer att minnas detta för livet. Jag tror att de förstår.
Det här är en brytpunkt. Det finns ett före och ett efter, när kanske kryssningar och all-you-can-eat-bufféer är ett minne blott. Men jag vet att livet går vidare. Mitt Luxemburg klarar det här, gränserna och barerna kommer att öppnas, folk kommer att kindpussas på gatan och skåla på uteserveringar. Och vi kommer förhoppningsvis kunna prata med grannen igen.
Jenny debuterar våren 2020 med romanen Tolken.
Det är framför allt en spänningsroman som Jenny skrivit, men den handlar också om hur det är att vara utlandssvensk, i ett land där runt hälften av invånarna är från andra länder och blandningen av språk och kulturer är en naturlig del av vardagen.
Jenny är fyrabarnsmamma och civilekonom på EU-kommissionen i Luxemburg.
